Den svenska skärgården är vackrast i svartvitt. Den svenska sommaren likaså. Allt är vackert, för det är 1950-tal. Men underbart är kort, och snart är det förbi.

Sedan börjar det om igen, i en annan film. Ett annat kärlekspar på andra klippor, och en dialog som blir livligare och roligare för varje film. ”Ska vi lägga bort titlarna”, säger den unga dansösen till den unge studenten, och tar honom till sitt hemliga smultronställe.

Dessa filmfynd gör man i den stora, nyss utkomna Ingmar Bergman-boxen. Det är en skattkista. ”Kan nog bli lite långtråkigt, men jag måste”, tänkte jag och beställde den. Nu har jag så roligt att jag trillar ur soffan emellanåt.

Artikelbild

| Skåne 1954. Ingmar Bergman (1918–2007) vid Öresund tillsammans med Harriet Andersson som spelade huvudrollen i "Sommaren med Monika".

Melodramerna från 40-talet, när vår store demonregissör fick i uppdrag att filmatisera andras böcker, är fantastiska. Det svartvita fotot är utsökt komponerat, för en god bildberättare var han från början. Och så är det en spännande inblick i ett samhälle som mina föräldrar föddes i, och som redan är så avlägset.

I början berättade Bergman mest om fallna och farliga kvinnor. De lever utsatta liv. Mannen kan först försöka ta henne med våld, och sedan strax därpå bli hennes älskare. Alla Bergmans kvinnliga rollfigurer från de första tio filmerna skulle kunna gå ihop i ett eget metoo-upprop.

Övergrepp, oönskade graviditeter och förbjudna aborter är återkommande ämnen, och Bergman står i regel på kvinnornas sida. Om du är tveksam till feminismen eller funderar på att bli abortmotståndare finns botemedlet här. Se Bergman, och tänk om.

Efterhand som Bergman lärde sig av livet utvecklades hans karaktärer och dialoger. Redan ”Sommarlek” från 1951 är så bra att man vill se om den genast igen.

Den och en hel del andra av Bergmans klassiker har jag sett förut på tv. Nu ser jag allt i kronologisk ordning. Boxen innehåller 42 filmer och en tv-serie, plus dokumentärer, intervjuer och den amerikanska versionen av ”Sommaren med Monika”, omklippt för att passa på drive-in-biografer: ”Monika – a bad girl”!

Samtidigt visar SF utvalda Bergmanfavoriter på bio. Innan jag gav mig i kast med boxen såg jag ”Tystnaden” från 1963. Två kvinnor och en liten pojke tar in på hotell i en främmande stad. Pojken upptäcker hotellet på egen hand, möter en åldrad portier och sex kortvuxna män som spelar varieté, medan hans mor gör egna, erotiska utflykter.

Från det där hotellet går nästan övertydliga spår vidare i filmhistorien. Det är som om Stanley Kubrick, Terry Gilliam, David Lynch och Wes Anderson fått kliva in och hämta varsin bit av Bergmans hotell.

Det ges också ut böcker om och av Bergman just nu. Någon tomte i en annan tidning skrev att det var författaren Bergman som var värd att minnas, och att vi borde glömma filmaren. Det är ungefär lika begåvat som att hävda att vi ska minnas Zlatan för hans insatser i reklamfilmen, inte på fotbollsplanen.

På lördag är det 100 år sedan Ingmar Bergman föddes. Jag tänker fira genom att se den nya dokumentären om honom på bio. Sedan går jag hem och tar nästa guldklimp ur boxen.

Fredrik Kylberg filmspanar med jämna mellanrum. Mejla gärna till fredrik.kylberg@ostgotamedia.se.