För två månader sedan hade jag aldrig hört talas om den amerikanska artisten Bonnie Bishop. Det var först när jag läste att hon var på väg till Sverige som jag insåg att hon antagligen saknades i mitt liv. Jag bestämde mig genast för att se henne live, trots att jag ännu inte hade hört någon av hennes låtar. Men musiker från USA kan vanligtvis spela innan de försöker att erövra resten av världen. Åratal av ändlöst turnerande skapar en befriande säkerhet. Däremot kan engelska grupper bli hypade veckan efter att de har bildats och några veckor senare ge sig ut på en utlandsturné. Jag vet inte hur många halvdana engelska band som jag har sett genom åren?

Historien om Bonnie Bishop är fascinerande. Hon började sin karriär som countrysångerska. När hon efter tretton slitsamma år och fem album fortfarande inte hade slagit igenom bestämde hon sig för att sluta. Hennes äktenskap hade havererat och hon drabbades av panikångest. Bonnie har berättat att hon bara grät under tre månader. Räddningen kom när hon fick kontakt med producenten Dave Cobb. Men han ville att hon skulle sjunga soul. Inte country. Själv var hon inte ens säker på att hon överhuvudtaget kunde sjunga längre. Bonnie tvingades att återupptäcka sin bluesröst. ”I am from Texas, but there’s a lot of Mississippi in me” har hon sagt om sin bakgrund. Samarbetet med Dave Cobb resulterade i det hyllade soulalbumet ”Ain’t who I was” som släpptes förra året.

En fredagskväll i november spelar Bonnie Bishop på Hotel Post i Oskarshamn. Utrymmet framför den lilla scenen är mycket begränsat. Jag har dock alltid varit förtjust i små konsertlokaler. Det är där känslan av magi oftast infinner sig. En svartklädd och leende Bonnie kommer ut på scenen med sina tre kompmusiker. Bandet spelar högt och hennes röst är intensiv. Den rymmer både smärta och självsäkerhet. Och magi. Materialet från hennes ljuvliga soulalbum vidgas med både blues och rock. När bandet kastar sig över Beatles ”Get back” blir det tydligt vilken bra låt det faktiskt är. Men det blir också uppenbart att Bonnie Bishop och hennes band hittar rockens rötter på ett sätt som Beatles själva inte förmådde. När hon presenterar ”Bad seed” avslöjar hon att texten är självbiografisk, hon har bara ändrat på sanningen när orden ska rimma. Innan titelspåret från comebackalbumet berättar hon att ”folk säger att man inte kan förändras - men jag har förändrats!” Till sist har Bonnie Bishop hittat balansen i sitt liv.

Efter konserten pratar vi om vilken musik som har inspirerat henne. Bonnie gör en lista på album som hon tycker att jag ska lyssna på. Där finns Carole Kings klassiska ”Tapestry” och skivor med till exempel John Mayer, Patty Griffin och Bonnie Raitt som har spelat in ett par av Bonnie Bishops låtar. Hon avslutar listan med bluesrockbandet Tedeschi Trucks Band och förklarar övertygande att ”det är världens absolut bästa grupp just nu”. Hon har säkert alldeles rätt. Numera finns det ingen anledning att tvivla på Bonnie Bishops omdöme.