Svenska folket tycker om att se svensk film. Det märks framför allt när en lyckträff som "En man som heter Ove" får folk att gå man ur huse.

Men svenska folket är en liten publik och att göra film är dyrt. Så vem ska betala?

Ja, inte skattebetalarna i alla fall, om man ska tro reaktionerna i Linköping, där debatten bröt ut sedan kommunen tillfrågats om hjälp när Mons Kallentofts thrillers ska filmatiseras. "Inte ett öre till någon filminspelning", dundrar arga röster på Facebook och jämställer alla kultursatsningar med att stjäla pengar från äldrevården.

Artikelbild

| Oroad vd. Anna Serner är chef för statliga Svenska Filminstitutet, som sedan 1963 har ansvar för att fördela pengar till filmproduktion i Sverige.

Det moderata kommunalrådet Paul Lindvall, som leder oppositionen, hakar på: "Det får gärna spelas in filmer här men då ska de finansieras kommersiellt, inte med hjälp av skattepengar", säger han (Corren 26/10).

För honom och andra kritiker kan jag avslöja en chockerande nyhet: svensk film är en angelägenhet för samhället, och så har det varit sedan 1963!

I början av 60-talet var filmbranschen i akut kris. Hushållen köpte tv-apparater, biobesöken minskade drastiskt och två av tre svenska biografer slog igen. Att förlita sig på marknadskrafterna räckte inte längre.

Då skapades filmavtalet, som innebar att de som tjänade pengar på att visa film, både på bio och tv, fick bidra till produktionen. Harry Schein var mannen bakom avtalet, och startade också statliga Svenska Filminstitutet (SFI) som fördelar pengarna.

Sedan dess har filmavtalet genomgått sju sorger och åtta bedrövelser, och sedan 1 januari 2017 är filmstödet en helt statlig angelägenhet. Biografägarna slapp då den gamla tioprocentiga avgiften från Scheins tid, men samtidigt höjdes momsen från 6 till 25 procent.

Nu är det kris i den svenska filmbranschen igen. Filminstitutets vd Anna Serner slår larm i ett brev till kulturdepartmentet, som TT och DN skrev om i onsdags, varannan biograf riskerar att läggas ner. Det handlar inte om SF:s stora filmstäder, utan om de kämpande biograferna på mindre orter. Sveriges biografägareförbund vägrar lämna ut sin besöksstatistik till SFI, som därmed inte kan beräkna hur mycket stöd de ska betala ut.

Det är knepigt att förstå alla turer i den svenska filmpolitiken, men en sak är klar: utan att samhället bidrar blir det ingen svensk film. Det är precis som med bibliotek, idrott, kollektivtrafik, melodifestival, cancervård, stridsflygplan och en massa andra saker det här samhället kan fixa när vi hjälps åt genom att alla betalar lite grann via skattsedeln.

I Trollhättan satsar kommunen stenhårt på Film i Väst, som hittills varit medproducent på 478 inspelningar, enligt IMDB.com. Om Linköping ska lyckas bidra till ett enda projekt återstår att se. Linköpings kommun gjorde på fel sätt i fallet Kallentoft och fälldes i Förvaltningsrätten, men det finns lagliga vägar för kommuner att stödja filminspelningar via sin kulturbudget. Under tiden spelar guldbaggebelönade Peter Grönros in sin nya film i Norrköping, med stöd av den kommunala filmfonden där.

Paul Lindvall får i alla fall stöd av min filmintresserade son.

– Fuck Kallentoft, det görs redan för mycket thrillers i det här landet, fräser han.

Men jag tänker att alla svenska filmarbetare som kan hålla sig vid liv med hjälp av thrillerinspelningar och skattemedel kan växa och utvecklas och en dag slå hela filmvärlden med häpnad. Utan en svensk filmbransch skulle vi inte ha några Astrid Lindgren-filmer, Ruben Östlund skulle inte vinna världens finaste filmpris i Cannes och Alicia Vikander skulle spela amatörteater i Göteborg.

Fredrik Kylberg filmspanar varannan vecka. Mejla gärna till fredrik.kylberg@ostgotamedia.se