Recension Under flera är trampade Visfestivalen i Västervik vatten. Samma namn dök upp år efter år. Festivalen var på väg att bli en ”reprisfestival”, snarare än en levande visfestival. Det tog ofta alldeles för lång tid innan nya viktiga artister fick chansen att uppträda på festivalen. Dominansen av manliga artister var pinsam. Och ”förbudet” att sjunga på engelska blev i längden orimligt. Men under visgeneralen Calle Åstrands ledning har det varje år skett positiva förändringar. Festivalen har efterhand uppdaterats och blivit en angelägenhet för en allt större publik. Numera är det till exempel en självklarhet att det finns en balans mellan kvinnliga och manliga artister.

Årets program har varit en modig blandning av säkra kort och spännande nyheter. Trots att texterna självklart fortfarande står i centrum, så har festivalen breddats både musikaliskt och åldersmässigt. När dagens ungdomar vill hitta texter och artister som relaterar till deras liv, så är det antagligen få som vänder sig till Bellman eller Evert Taube. Därför blev jag extra glad över att Markus Krunegård och Slowgold fanns med på startfältet. Mitt vackraste minne var kanske när några unga tjejer sjöng med i exakt varje textrad under Markus Krunegårds konsert. Den svenska vistraditionen måste hela tiden skrivas om - precis som alla andra kulturyttringar. Vad som ryms inom begreppet visa ska ständigt diskuteras och ifrågasättas.

Det kändes hälsosamt omskakande med tung rockmusik som Stefan Missios och Peace Conspiracy. (Trots att den senare gruppen inte levererade uttalat berättande texter.) Flera gånger under årets Visfestival tänkte jag att nu är vi långt borta från ”Skepparn” Ceverins spelning på den allra första Visfestivalen 1966. Det har varit en snirklig resa fram till Sabina Ddumbas utsökta konsert i fredags. Men det finns fortfarande plats för den traditionella visan på festivalen. Och så ska det självklart också vara. Jenny Almsenius & Ellinior Brolin och Jack Vreeswijk gjorde till exempel fina spelningar i den traditionen. Möjligtvis kan även Louise Hoffstens konsert räknas dit med sina kåklåtar och snapsvisor.

Artikelbild

Festvalledningen har nu på allvar startat ett förändringsarbete som kanske kommer att göra ont, men som är nödvändigt om festivalen ska fortleva. Den är ett unikt varumärke för Västervik som vi ska vara rädda om!