Även om han inte lyckas flytta berg så har Al Gore förmågan att engagera både politiker och vanligt folk med sin breda, amerikanska humor och tydliga retorik. Samtidigt är han en nagel i ögat på minst lika många. En av dem som inte låter sig övertygas om klimathotets allvar innehar USA:s högsta ämbete, vilket gör den före detta vicepresidenten Gore mer angelägen nu än under Obama-administrationen.

Nu räcker ändå inte målen i Parisavtalet för att hålla jordens klimat i schack. Det vet Gore. Han har rest jorden runt, pratat med forskare, och träffat offer för naturkatastrofer. Han har visat sina avslöjande diagram för tiotusentals människor och utbildat ”klimatelever”. Det gäller att hålla kampen levande och det är en anledning till att hans andra dokumentär nu går upp på bio.

Att Gore placerar sig själv i historiens mitt och jämför sin egen klimatrörelse med Martin Luther Kings medborgarrättsrörelse är magstarkt, men effektivt för att elda upp engagemanget hos hans följare. Inte för att Gores insatser för miljön ska viftas bort, men någon radikal är han inte. Tvärtom framträder bilden av en diplomat som navigerar vant bland politiker och näringslivstoppar.

Artikelbild

| Al Gore giving his updated presentation in Houston, TX in An Inconvenient Sequel: Truth To Power from Paramount Pictures and Participant Media.

Oavsett vad man tycker om Nobelpristagaren fungerar filmen som tankeställare. Framför allt ringar den in klimatfrågans hållhake på oss alla: planetens krympande resurser och de extrema naturkatastroferna får inte bara konsekvenser för de direkt drabbade.

Sambanden mellan klimatförändringar och krig nämns som hastigast, och i en mindre navelskådande film hade man möjligen vågat undersöka det närmare. Flera liknande trådar hade gått att utveckla, den moraliska aspekten inte minst. Å andra sidan är det kanske navelskådningen som blir mänsklighetens räddning, eftersom det ligger i vår natur att se om vårt eget hus. (TT)