I maj var vi många som fick en smärre chock när broschyren ”Om kriget eller krisen kommer” damp ner i brevlådan. Häftet från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) innehöll bland annat råd om vilken mat som bör finnas i skafferiet i händelse av ett sabotage mot elnätet.

Det låter ju som sunt förnuft, men bilden av att plötsligt stå utan fungerande mikrovågsugn kan vara nog så skakande för den som bor i ett land som har haft fred i 200 år. I Sverige klappar vi oss gärna på axeln och tycker att vi har utvecklat det ultimata samhället, immunt mot krig, konflikter och kaos.

Desto tacksammare då med en film som vänder allt detta på ända. I ”Den blomstertid nu kommer” drabbas Sverige av en förödande attack från främmande makt – stockholmska landmärken exploderar, internet slocknar och svanar faller döda från himlen.

Artikelbild

Jesper Barkseius och Christoffer Nordenrot spelar pappa Björn och sonen Alex i "Den blomstertid nu kommer".

I en ramhandling får vi lära känna Alex (Christoffer Nordenrot) som växer upp i en synnerligen dysfunktionell familj, någonstans i Östergötland. Hans pappa är före detta militär, och plågar familjen med sin våldsamma paranoia och totala självupptagenhet. Många år senare är Alex firad musiker i storstan, men lika ensam och känslomässigt stängd som sin pappa. Men så börjar det förfärliga, och Alex får bråttom tillbaka till hembygden.

”Den blomstertid nu kommer” är regisserad av det östgötska filmkollektivet Crazy Pictures, som slog igenom med ambitiösa humorvideor på Youtube. Och det är uppenbart att det finns stora ambitioner bakom långfilmsdebuten. Fint foto, suggestiv musik och skönt analoga effekter är bara några av komponenterna i denna apokalyptiska diskbänksthriller.

Tyvärr lyckas inte filmen bli något mer än sina delar. Tempot är ojämnt och manuset dras med några riktiga praktklyschor som kräver sin skämskudde. Relationerna i filmen bottnar inte, och slutet saknar all logik.

Ändå dröjer det ganska långt in i filmen innan jag upptäcker bristerna. Kanske beror det på Nordenrot, som skapar en alldeles speciell stämning med sin halvkvävda, hjärtskärande insats. I stället för att efterapa amerikansk må bra-action får filmen ett långsammare, sorgsnare anslag – kalla det svenskt, om du vill. (TT)