Bibeln hör till historiens mest drastiska och oberäkneliga läsupplevelser, likaså allt från ”Den gudomliga komedin” till ”Det förlorade paradiset”. Så varför är mycket av dagens kristna kultur så mjäkig och förutsägbar?

Som den fromma rockvisan ”I can only imagine” av bandet Mercyme, där Bart Millard fantiserar om hur det ser ut vid pärleporten: eventuellt är Jesus på plats, och kanske sjungs det halleluja. ”Tio minuter? Du har skrivit på denna låt hela ditt liv”, lyder en av alla pompöst framviskade repliker. Nä du, tio minuter låter faktiskt troligare. Rafsa nu ihop en låt där du föreställer dig varför en dussinfilm om en dussinlåt har gått över atlantvattnet ända till Sverige, för det övergår mitt förnuft.

När låtens tillkomst berättas följs den musikbiografiska mallen religiöst: en stretande sångare gör succé mot alla odds, men tvingas försona sig med sin mörka historia. I det här fallet plågas Bart av sin alkoholiserade pappa Arthur, som slår både son och fru i flykt, men som senare finner frälsning i samband med en sjukdom.

Artikelbild

Sången, som väckt stor uppståndelse på kristna hitlistor, är Barts försök att förlåta pappan. Och när han därmed börja skriva musik uppfylld av den helige ande kommer också framgångarna. (Jag undrar om frälsning verkligen bringar framgång. Högst upp på ”Hot 100” sjungs saker som: ”She eat my dick like it's free, free.”)

I övrigt är det mesta sig likt under himlen. Kristna flanellskjortor är lika rutiga, Converseskor lika kantslitna, och föräldrar lika avrådande. ”Drömmar betalar inte räkningarna”, som Barts pappa säger med en röst knarrigare än en gammal kyrkdörr. Möjligtvis att solljuset oftare sipprar fram i moln och grenverk, samt att folk oftare frågar: ”Kommer du på söndag?”

Tyvärr bankas frälsningsbudskapet in lika hårt i publiken som vettet i den unge Bart. Därför blir hela persongalleriet till en samling bifigurer. Mamman, flickvännen, bandmedlemmarna, ja till och med Bart och Arthur, är bara muttrar i en budbil med budet att det aldrig är för sent att vända sig till Jesus. Tro mig: jag trivs i kyrkan, men kryper gärna till korset på egen hand. (TT)