I en fransk uppgörelse med aidsepidemin skildras aktivistgruppen Act Up Paris. Historien startar ur ett brett perspektiv men smalnar av och landar i ett personligt och sorgset berörande öde.

120 slag i minuten är en hög puls, som man kan få vid fysisk ansträngning, emotionell stress eller infektion. Men så länge hjärtat slår och det finns liv så finns det ändå hopp. Visst, det är en klyscha, men för de hiv- och aidssmittade i filmen (och givetvis i verklighetens förödande epidemi) är det mer än så.

Innan dagens effektiva läkemedel fanns var det just utsikten om någon form av medicinskt genombrott som höll hoppet uppe hos dem som med stegrande panik räknade antalet t-celler hos sig själva eller sina anhöriga. Läkemedelsbranschen och den franska staten under Mitterand-eran framstår i den här berörande filmen som gigantiska stoppklossar, som bidrog till att många insjuknade i onödan och sedan dog när deras kroppar gav upp och deras hjärtan stannade.

Artikelbild

I inledningen av ”120 slag i minuten” hamnar vi i en debatt om en gerillaaktion som, möjligen, har gått lite långt. Ett föredrag har avbrutits och fejkblod har kastats. I god fransk organisatorisk anda sitter medlemmarna i Act Up Paris i en konferenssal och håller sig till den väl uppstyrda dagordningen. Strävan att organisera sig, följa protokoll, slåss för sina rättigheter genom högljudda aktioner och gnetig mötesformalia skildras noggrant. Det låter kanske inte så kul men Robin Campillo fyller filmen med pulserande liv.

Efterhand fokuseras historien på en handfull av aktivisterna, framförallt den kortväxte men karismatiske och kaxige Sean och hans blivande kärlek, den hivnegative och stabile Nathan. Och den något torra, formella kampen övergår då i en mer köttslig och själslig kamp, som blir enormt berörande. De drabbades desperation blir så påtaglig att man nästan får andnöd. Liksom i den svenska tv-serien ”Torka inga tårar utan handskar” inser man så här, på andra sidan katastrofen, hur fruktansvärt utsatta och ensamma i sin död- och livskamp de drabbade var.

Filmen är lång, kanske lite för lång, men som helhet utgör den ett ofta underfundigt roligt och starkt berörande kapitel i vår historia. (TT)