”Det som blir stora historiska händelser så småningom, det som kommer stå i historieböckerna, det börjar alltid med människors engagemang.”

Gudrun Schyman är på väg i ännu en taxi, efter ytterligare ett möte med feministiska aktivister i Danmark, Norge och Finland. Orden är passionerade men inte helt aktuella i dag då en färsk mätning över opinionssiffrorna för Feministiskt initiativ visar på rekordlågt stöd för partiet som sedan starten 2005 haft en stark medvind och mediehajp.

Dokumentärfilmaren Hampus Linder har, som en fluga på väggen, följt Fi-ledaren från 2014 fram till 2018. Från hennes homeparties och gästspel på scen med Pharrell Williams till EU-parlamentet i Bryssel och så hem till rensandet av trädgården.

Artikelbild

Arkivmaterial täcker Schymans politiska karriär från att hon blir partiledare för Vänsterpartiet 1993 och framåt, med tillhörande sexism, medieskandaler och avgång. Linder visar med finess vilken betydelse Schymans stenhårda övertygelse, och outtröttliga arbetsmoral, haft för svensk jämställdhet.

Men oftast kan Schymans stora personlighet, mot bakgrund av sakrala körer, styra berättelsen nästan utan tyglar. Det hade varit intressant att höra Schyman konfronteras med Fi:s senaste misslyckanden för att göra filmen relevant inför höstens val.

Filmen börjar med att konstatera att Sverige är ett feministiskt föregångsland, men Schyman möter aldrig sakpolitiskt mothugg. Åtminstone inte utöver ett par gubbar på stan som antyder att hon är manshatare. Direkt följt av unga tjejer som kommer fram och förklarar sin kärlek.

Däremot blir hon ifrågasatt av sin dotter Anna, som inte är helt förlåtande när det kommer till Schymans alkoholism och ständiga frånvaro under uppväxten. Just de känsliga scenerna lyfter stundtals Linders dokumentär över genomsnittet. (TT)