När har vi uppnått verklig jämställdhet? Kanske när det finns lika många inkompetenta kvinnor i bolagsstyrelser som det finns inkompetenta män. När vi slutar tro att varje man i maktposition har hamnat där han är enbart för att han (helt objektivt sett) var den absolut bästa personen för jobbet – då kanske vi kan komma någonstans.

Det tänker jag på när jag ser ”Ocean’s 8”, ännu ett exempel på Hollywoodtrenden med genusmodifierade stapelvaror. Efter att nördfavoriter som ”Star wars” och ”Ghostbusters” har gjorts om med kvinnor i huvudrollerna är det dags för George Clooney och Brad Pitt att lämna plats för Sandra Bullock och Cate Blanchett som karriärbrottslingar med glimten i ögat.

”Ocean’s 8” har fått ett lite ljummet mottagande i USA, men skådespelarna har sluppit hatstormen som drabbade kvinnorna i de nämnda exemplen. Kanske beror det på att väldigt få verkligen bryr sig om originalet. Medan Luke Skywalker och Han Solo dyrkas som gudar är Clooneys Danny Ocean någon som är ett kul sällskap i några timmar – varken mer eller mindre.

Artikelbild

| This image released by Warner Bros. shows, from foreground left, Sandra Bullock Sarah Paulson, Rihanna, Cate Blanchett and Awkwafina in a scene from "Ocean's 8." (Barry Wetcher/Warner Bros. via AP)

Bullock spelar Debbie Ocean, syster till Danny, som har ägnat ett femårigt fängelsestraff åt att planera den perfekta stöten. Tillsammans med parhästen Lou (Blanchett) anlitar hon ett gäng skickliga kumpaner, samtliga kvinnor (”en man syns, en kvinna blir ignorerad”), som ska stjäla ett ovärderligt diamanthalsband från den snofsigaste festen i New York: den årliga modegalan på Metropolitanmuseet.

Bortsett från ett lite tröttsamt fokus på klänningar och kändisar är ”Ocean’s 8” en typisk Oceansfilm. En trupp med karismatiska expertskurkar gör sitt jobb med bravur, blinkningar och bett i repliken. Det sprakar om persongalleriet, från Helena Bonham Carters virriga modedesigner till Rihannas truliga hacker – med rapparen Awkwafinas skejtande ficktjuv som oväntad höjdpunkt.

Det är också ganska fånigt, tunt och tillgjort. Regissören Gary Ross (”Seabiscuit”) håller sig till originalreceptet där glimt i ögat och coola vändningar alltid har övertrumfat karaktärsutveckling och äkta känslor. Jämfört med Clooneyfilmerna är det här varken bättre eller sämre – en halvtam men underhållande bruksfilm med sevärda stjärnor i rollerna. Och kanske är det så revolutionen börjar. (TT)