Tomas Andersson Wij tillhör det absoluta toppskiktet inom den svenska visan. Konserten inleds med sången ”Mellansstora mellansvenska städer”. Han spelar distinkt akustisk gitarr och kompas av pianisten Jesper Nordenström. Texterna är påtagligt intellektuella och belyser existentiella frågor. Låten ”Sturm und drang” berättar om en återförening med ett gammalt kompisgäng 15 år senare. ”Vad har vi lämnat kvar och vad har vi tagit med oss för att kunna gå vidare?” Återkommande teman är drömmar, längtan, vemod och hoppfullhet. Han är skicklig på att lyfta fram det storslagna i tillvaron - utan att bli pretentiös. Inför låten ”So long” konstaterar han att det finns berättelser som inte ryms inom popmusikens treminuters format. Han tillägger att ”den är lång som sagt och ni ska få den med stämd gitarr”. Texten är poetiskt vacker. I slutet av sången sjunger han att ”Den dörr du måste öppna, kan bara öppnas inifrån.”. Tomas Andersson Wijs röst har ett allvar som gör att publiken verkligen lyssnar. Han behöver aldrig försöka skapa någon inställsam ”lägereldskänsla”, även om han bjuder in till allsång i slutet av sången ”Hälsingland”. När han spelar favoriten ”Blues från Sverige” som extranummer har han definitivt publiken på sin sida. Det är en mycket fin spelning av mannen som har blivit vald till Sveriges bäst klädde artist.

Efter alla akustiska gitarrer tar Miss Li över både scenen och publiken. Fullständigt. Under introt till öppningslåten ”Break the barrier” kommer hon utrusande på scenen i världens största röda hatt. Tempot är högt från start. Miss Li har sex musiker med sig som bland annat spelar kontrabas och trumpet. Ibland får hon kämpa för att hennes lite tunna röst ska höras bland alla instrumenten. De första låtarna för tankarna till en sanslös karneval med förvriden cirkusmusik. Hennes scenstil är explosiv. Energin och publikkontakten är beundransvärd. Bara vid några få tillfällen sitter Miss Li bakom sitt piano och under låten ”Stupid girl” står hon på pianot. Den här kvällen är hon precis överallt. Ofta finns Miss Li framme vid scenkanten eller liggande på golvet effektfullt skakande sitt långa hår. Vid ett tillfälle försvinner hon ut bland publiken. Det är visuellt, det är spekulativt och det är mycket långt till Cornelis, Fred och Sid.

En av de få gångerna som tempot dras ner något är när hon sjunger sin dramatiska ballad ”Love hurts”. För en stund påminner hon om en svensk och hälsosam variant av Janis Joplin. Hennes röst blir allt hesare under kvällen. Innan hon framför Pugh Rogefeldts ”Här kommer natten” vädjar hon till publiken om att få hjälp med sången. ”Jag är helt slut. Jag tappade rösten igår.” Hennes tolkning av låten pulveriserar nästan originalet. I slutet av konserten sjunger hon ”Oh boy” och mitt i låten avslöjar hon plötsligt att ”jag fick honom till slut. Tack vare den här låten”. Sen fortsätter allt som ”vanligt” igen.

Miss Li är en perfekt avslutning på festivalen. Visfestivalen mår bra av artister som till exempel Magnus Carlson och Miss Li. Alla festivaler behöver kontaster!