Recension Vädret är på topp när Visfestivalens första kväll drar igång. Jenny Almsenius och Ellinor Brolin är först ut. Flera av låtarna de framför är hämtade från Kjell Höglunds säregna produktion. Vi får höra alternativa visklassiker som ”Getsemmane”, ”Lugnare vatten” och ”Holländsk genever”. Ellinor spelade några av hans låtar redan på förra årets festival. Hennes tolkningar var kompetenta, men något tillrättalagda. Men med Jennys närvaro får låtarna nu en hälsosam nerv. Allra bäst är Jenny Almsenius egen låt ”Jävlar!” som finns på hennes fina debutalbum ”Sånt som brinner”.

Kvällens värd är Johan Johansson. Innan Stefan Missios kommer ut på scenen säger han att ”det finns ingenting roligare än nya artister”. Jag kan bara instämma. Stefan Missios och hans fyramannaband hade antagligen varit helt omöjliga på Visfestivalen för några år sedan. Deras rockmusik är en omskakande kontrast till den traditionella visan. För delar av publiken blir det en konsert med fingrarna i öronen. Det är högljutt och kaxigt. Musiken väller fram med kraft och tyngd. Här finns utrymme för långa instrumentala utsvävningar med närmast psykedeliska inslag. Stefan själv spelar piano och sjunger sina medvetna texter med en touch av soul. Vi är långt borta från Ewert Ljusberg, Cajsastina Åkerström och Peter Lundblad.

Efter en kort paus är det Frida Öhrns tur. Hon är kanske mest känd som medlem i Cookies `N´ Beans. Hennes spelning är en musikalisk berg- och dalbana mellan olika genrer och favoritlåtar. Musiken rör sig mellan pop, schlager, soul och visa. Från Nina Simones ”Feeling good” till hennes tonsättning av Pär Lagerkvists underbara kärleksdikt ”Jag har gått inunder stjärnor”. Men trots inlevelse och en sympatisk framtoning berör hon inte på allvar. Starkast är hennes egen sång ”Echoes” som handlar om ett sexuellt övergrepp som en av hennes vänner utsatts för. Där förmedlar hon sina egna känslor.

Artikelbild

Det varmaste mottagande från publiken får utan tvekan Louise Hoffsten. Den här kvällen är hennes. Hon inleder med två kåklåtar som hon hittat på Svenskt Visarkiv. Hon tillför de gripande texterna sin självklara känsla för blues. ”Jag har lånat ut rösten till människor som har haft det svårt” konstaterar hon. Bortsett från två spontana snapsvisor består resten av konserten av egna låtar, både på svenska och på engelska. Hennes mellansnack är underhållande med substans. Låten ”Never gonna be your lady” avslöjar hon att den handlar om Donald Trump. Fast det visste hon inte själv när hon skrev den. Innan ”Looking for mr God” säger hon att det är viktigt att tro på någonting och avslutar med att ”Jag är lycklig som har hittat kärleken i livet”. Poplåten ”Only dead fish follow the stream”, som hon tävlade med i Melodifestivalen 2013, förvandlas till en blues. Det känns plötsligt ganska obegripligt att det var Robin Stjernberg som vann den svenska uttagningen. Låten innehåller kvällens mest gripande ögonblick. Mötet mellan Little Chris subtila gitarrsolo och minspelet i Louise Hoffstens nakna ansikte är magiskt och ingenting annat. Louise sitter under hela konserten. Även om hälsan sviker henne så framför hon låtarna med en absolut närvaro och skärpa. Hon är en av landets riktigt stora artister, både som sångerska och låtskrivare.

Torsdagens affischnamn är Uno Svenningsson. Han har en lång karriär som sångare, låtskrivare och gitarrist. Han slog igenom i mitten av 1980-talet som frontfigur i gruppen Freda. Hans sånger har ofta direkta melodier med effektiva refränger. Uno är en medveten textförfattare och hans röst är särpräglad. Konserten består av låtar som är hämtade från hela karriären. Men även om musikerna bakom honom är drivna så blir kompet i längden okänsligt och utan nyanser. Här finns inte den intima stämningen som Louise Hoffsten skapade. Och Uno själv har en tendens att i längden framstå som lite för korrekt och präktig. Konserten lyfter alltför sällan - trots sväng och allsångsrefränger.