Hör upp alla som älskar rafflande historier om hemliga agenter. Här kommer en film med agenter så hemliga att de för varje uppdrag måste ta avsked från CIA innan de är klara och kan skriva in sig i statens tjänst igen. Till sin hjälp har de supereffektiva kombattanterna, ”the children”, en jättejättehemlig kommandocentral som leds av ”Mother” (John Malkovich), och kan slå om rödljus till grönt och föreslå en alternativ flyktväg ut ur en snabbmatsrestaurang tvärs över jorden snabbare än en gps på speed.

Förstebarnet i styrkan är James Silva (Mark Wahlberg), som vi redan i förtexterna fattar är något alldeles speciellt. Uppvuxen med hemlig agentträning och ett halvgalet psyke tillhör han en exklusiv skara som ska rädda mänskligheten från nya terrordåd i 11:e september-skala. Nä, man känner sig inte jättetrygg. Och det är nog en av filmens överraskande starka sidor. I en värld där ”sanning” och så kallade ”unknown knowns” numera är högst vingliga begrepp att hålla i handen är vi symptomatiskt nog utlämnade åt dårar. James Silva må se ut som en Jason Bourne men huruvida han verkligen är en hjälte kan diskuteras.

Titeln anspelar på den sträcka som Silva och hans team (med inte bara en utan två kvinnor!) ska föra ett ”paket” genom en stad i det asiatiska land de för tillfället opererar i till ett flygplan redo att lyfta mot USA. Paketet är den avhoppade informanten Li Noor (Iko Uwais) som vill byta explosiv information mot asyl. Den relativt korta rutten blir allt annat än enkel, såklart.

Artikelbild

| Ett småklurigt upplägg i rasande tempo funkar ganska bra i ”Mile 22” där Mark Wahlberg spelar huvudrollen.

Regissören Peter Berg och hans stjärna Mark Wahlberg är pålitliga leverantörer av machoactionrullar (”Deepwater horizon”, ”Patriots day”) där den senare brukar bära en bekväm hjältegloria och i värsta fall få bre ut sig för mycket med sin lite självgoda skämtar-stil.

”Mile 22” är ett faktiskt intressant försök att göra något annat. Det lyckas kanske inte fullt ut – slutet är mest bara dumt – men genom sitt rasande tempo, lite ovanliga rollfigurer samt obekväma tilltal blir detta ändå en nytändning i en genre där Michael Bay gott kan behöva utmanas. (TT)