Recension Maia Hiraswa skivdebuterade som soloartist 2007 och är parallellt med sin svenska karriär även popstjärna i Japan. För två år sedan släppte hon albumet ”Vacker och ful” som är hennes första på svenska. Hon kompas av två musiker och växlar själv mellan gitarr och piano. Hon är personlig och berättar till exempel att hon befann sig i Japan 2011, den dagen som jordbävningen i Tohoku inträffade. Låten ”What I saw” är skriven utifrån hennes upplevelser av den händelsen. I början av konserten överröstas hon stundtals av kompet. Hennes röst och texter kommer bättre tillrätta när musiken dämpas som i hennes utsökta tolkning av Arks poplåt ”The worrying kind”. Hon påannonserar låten med att säga att ”numera sjunger Ola Salo min version av låten”. Det är någonstans här som konserten verkligen lyfter.

”Som vanligt” finns Jack Vreeswijk med i startfältet. Jag är tveksam till när samma artister dyker upp år efter år. Men jag börjar inse att han verkligen är älskad av publiken på Visfestivalen. Det är kanske så att Jack är en av de få artisterna som fortfarande, med värdighet, kan framföra den klassiska svenska viskulturen från Visfestivalens barndom? Cornelis visor är i en klass för sig och Jacks skrönor mellan sångerna är lika fantastiska varje gång.

Kvällens första stilbrott står gruppen Peace Conspiracy för. Huvudpersonerna i gruppen är Conny Bloom som bland annat har en bakgrund som gitarrist i rockbanden Hanoi Rocks och Electric Boys, samt Meja som 1998 hade en hit med ”All’bout the money”. Peace Conspiracy lanseras som hippierock och deras låt ”Peace love and understanding” kan ses som en programförklaring för deras budskap. Musikaliskt hör de dock hemma i det tidiga 70-talet, även när de gör covers på låtar från 60-talet. Faces låt ”Stay with me” är en prototyp för hur Peace Conspiracy oftast låter.

Artikelbild

Meja har numera den perfekta rockrösten för den här typen av material. Ibland får den mig att tänka på den danska gruppen Savage Rose sångerska Anisette. Även om musiken inte är nyskapande, så är autenticiteten och känslan för den här tidsepoken imponerande. Det är tungt, fysiskt och med ett fett orgelljud. I början av konserten säger Meja att ”vi kommer att spela en lugn låt och det kommer ni att märka”. Vi missar inte när de senare gör en cover på The Mamas & The Papas ballad ”California dreaming”. Allra bäst är deras tolkning av Beatles ”With a little help from my friends”. Peace Conspiracys version får till och med Joe Cockers inspelning att darra. Delar av publiken är avvaktande och kanske förvånade över det här musikaliska utbrottet i slottsruinen, även om den här tidlösamusiken borde förena olika åldrar. Men det är också många som dansar i bänkraderna.

Även Markus Krunegård som gör festivalens sista spelning möts till en början med försiktighet. Jag har själv varit skeptisk när det gäller Markus Krunegård. Men under konserten blir jag efterhand omvänd. Markus debuterade 2008 med albumet ”Markusevangeliet”. Sedan dess har han varit en av landets populäraste artister, framförallt hos den yngre publiken. Redan när han i början av spelningen sjunger ”Eveybody hurts” börjar jag ana att jag kanske ändå har missat något. När han längre fram i konserten spelar låten ”Askan är den bästa jorden” börjar jag bli övertygad, vilket även delar av den övriga publiken tycks göra. Jag fångas av melodierna och texterna. Men jag tycker fortfarande att hans röst är svajig och att hans kommentarer, mellan varje låt, om hur fantastiskt det är att spela på Visfestivalen blir tjatiga. Speciellt med tanke på att alla andra artister på festivalen, i största välvilja, har sagt samma sak minst två gånger under varje konsert. Men han är onekligen rolig när han reflekterar över att han spelar på en visfestival och säger att ”kära bokare, har ni verkligen lyssnat på oss live?”. I slutet av konserten upptäcker jag att det står några unga tjejer framför scen som kan exakt varje textrad. Det är kanske mitt vackraste minne från årets festival.