Det finns rätt och det finns fel, säger Hercule Poirot på ett så pompöst sätt att man instinktivt avskyr mästerdetektiven i Kenneth Branaghs tappning. Var han verkligen så här trist mästrande i böckerna? Och hade den underbart klurige Albert Finney på sin tid en sådan hiskelig mustasch?

Det finns, skulle jag vilja påstå, rätt och fel när det gäller att välja vilken typ av lösmustasch man tänker pryda sin huvudperson med. I det här fallet tar den förskräckliga ansiktsbehåringen nästan över och det känns som ett fattigdomstecken för Branaghs rollprestation och filmen i stort.

Men i alla fall. Detta är alltså en ny filmatisering av Agatha Christies klassiker ”Mordet på Orientexpressen”. Det är en mycket påkostad och stjärnbeströdd rollista som tar plats för avgång. Men själva historien får aldrig upp farten.

Artikelbild

| Johnny Depp stars in Twentieth Century Fox's "Murder on the Orient Express."

Det är ett kvalificerat mysterium i sig själv hur toppskådepelare som Judi Dench, Johnny Depp och Michelle Pfeiffer inte tillåts att gnistra utan bara buntas ihop som en packe inplastade räkmackor i en standardrestaurangvagn.

Hercule Poirot hamnar nämligen mitt i en ny mordgåta när han egentligen bara vill åka Orientexpressen i lugn och ro. Den osympatiske affärsmannen Ratchett hittas död i sin kupé och när tåget fastnar i ett snöskred blir det upp till detektiven att lista ut vem som är den skyldige.

Originalfilmen från 1974, regisserades av Sidney Lumet, resulterade i en Oscar för Ingrid Bergman och var, om jag minns rätt, en storslagen filmfest där alla spelade sina härligt överdrivna Cluedo-roller med glatt humör. Detta samtidigt som den mycket komplexa handlingen vecklades ut enligt en filmiskt mycket precis tidtabell.

Det kräver en regissör med stenkoll. Kenneth Branagh är inte den regissören. Det är synd, för det här visuellt mycket läckra äventyret hittar aldrig rytmen och blir i slutändan lika upphetsande som ett signalfel strax utanför Borås. (TT)