14 september

I onsdags kväll hade en av de mäktigaste, svenska musikalerna det här decenniet premiär. Andrew Lloyd Webbers gränsöverskridande musik i "Phantom of the opera" är som ett pulserande hjärta. Mäktiga duetter och välkända melodier berör fortfarande, liksom de berömda orgelstroferna.

En ensam, vanställd och överintelligent man intar en opera och driver den med våldsamma, finurliga metoder. Inte "Fantomen", men väl det berömda Operaspöket. Om han nu är ett spöke. Historien om honom och sköna Christine, som han vill vara en musikens ängel inför (helst nattetid) är fylld med motstridiga känslor.

Artikelbild

| Maskerad. En av höjdpunkterna i "Phantom of the opera", liksom intensiva möten mellan Peter Jöbacks "operaspöke" och Emmi Christenssons "Christine".

Det är lite svårt att vänja sig vid de svenska texterna, trots att översättningen är fin. Efter en försiktig inledning fortsätter föreställningen på den trygga, breda vägen utan överraskningar eller särskilt hög energi – men med hög kvalitet.

Musikalen driver med livet och ambitionerna på Opera Populaire och hyllar samtidigt kultur i allmänhet. Operamiljön i Paris på 1800-talet bäddar för otroligt vacker scenografi och Maria Björnsons fantastiska kostymer.

Det färgsprakande numret "Maskerad" är oemotståndligt och får scenen att myllra av liv.

Metaupplevelsen, känslan av att bitvis bli publiken i handlingen och ibland få följa med bakom scenen är kanske det som lockar så många fans, inte minst folk i kultur- och nöjesbranschen. Har du aldrig sett "Phantom of the opera" finns ingen anledning att vänta. Jag var skeptisk till Cirkus som scen till den här musikalen, men det fungerar över förväntan och ljudet är riktigt bra.

Den intima känslan och överraskningsmomenten från Oscars, där jag såg musikalen för första gången som tonåring, saknas nu och takkronans fall är inte lika dramatiskt – om än oerhört snyggt. Vi får precis det vi förväntat oss – inte mer.

Storyn lämnar en del att önska med feministglasögonen på, men känns ändå aktuell då den sätter fokus på utanförskap, tolerans och fördomar.

Tyvärr blir teaterscenerna transportsträckor och lyfter sällan då ”männen som tror de bestämmer” i kombination med en gryende catfight mest blir röriga.

Att se så många begåvade och nya ansikten nå ut på ett strålande sätt är roligt, exempelvis debutanten Tehilla Blad (Meg) och de som redan är erfarna, men inte folkkära än – Anton Zetterholm (greve De Chagny) och Simre Postholm (Som ersatt Pontus Helander i rollen som Monsieur André). Den delvis unga och oerfarna ensemblen sköter sig också utmärkt.

Peter Jöback lyckas kombinera rollen som den stora stjärnan med den som medproducent. Han är ännu bättre än jag hade hoppats på, men får ursäkta – kvällens stora upplevelse var Emmi Christensson. Uttrycksfullt fick hon fram starka känslor utöver sin strålande insats sångmässigt.Det unga kärleksparet känns genuint och scenerna mellan Jöback och Christensen är härligt intensiva. Det är allt jag begär.