Joaquin Phoenix är en av de bästa skådespelarna i sin generation. Till och med när han som 43-åring ger sig på att spela 21. Det är ett faktum som gör ”Don't worry...” lättare att ryckas med i än den kanske förtjänar.

Phoenix spelar den alkoholiserade och rullstolsburne serietecknaren John Callahan (som gick bort 2010) i en ganska klassisk nå-botten-och-hitta-tillbaka-till-sig-själv-saga.

Berättelsen hoppar fram och tillbaka i tid, från Callahans AA-möten och tecknande till destruktiva dagsfyllor och nedbajsade kläder. Callahans väg till rullstolen går via en spritmarinerad bromance tillsammans med ett oförbätterligt partydjur spelat av Jack Black och slutar i en bilolycka. Resten av filmen är i stort sett en dramatiserad reklamfilm för Anonyma alkoholister. John Callahan lär sig att inte leta efter ursäkter till varför han dricker, John Callahan ber om förlåtelse, John Callahan överlämnar sig till en högre makt och så vidare.

Artikelbild

| Jack Black spelar Dexter, partydjuret som övertalar John Callahan (Joaquin Phoenix) att följa med på en alkoholindränkt vansinnesfärd.

Nykterhetens religiösa insikt och kärleken från den svenska flygvärdinnan Annu (Rooney Mara) leder Callahan till att börja rita skämtteckningar. Callahans filosofi var att inget ämne var tabu och hans humor ansågs ofta vara politiskt inkorrekt. Att filmen blir slätstruken är kanske ingen överraskning i dagens ”dra fel skämt och förlora dina uppdrag”-klimat, men en del scener blir plågsamt krystade i sina försök att samtidskontextualisera Callahans humor. Som när han stolt visar upp en teckning för ett gäng bargäster och en av dem analyserar varför en ruta om lesbiska vakter ”visar mäns dubbla rädsla för kvinnor”.

Indielegenden Gus Van Sant hanterar annars regin proffsigt, om än fantasilöst, och Jonah Hill gör en formidabel insats som Callahans rikemansbög till AA-sponsor. Men berättelsen hade med fördel handlat mer om Callahans konstnärliga sida och mindre om hans nykterhet. (TT)