Den dystopiska ungdomsfilmen ”The darkest minds” skildrar en mörk framtid där ungdomar med speciella förmågor fängslas och dödas. Men filmskaparna bränner krutet på romantik snarare är politik.

Under hela 2010-talet har bioutbudet för unga präglats av kolsvarta framtidsskildringar. Tonåringar som sorteras in i kategorier i ett postapokalyptiskt Chicago (”Divergent”), tonåringar som stängs in i en livsfarlig labyrint (”The maze runner”), tonåringar som slåss på liv och död inför tv-kameror (”Hunger games”) – för att nämna några. Som om högstadiet inte vore jobbigt nog som det är.

Det var i ”Hunger games” som skådespelerskan Amandla Stenberg fick sitt genombrott, i rollen som tolvåriga speldeltagaren Rue. Nu gör hon huvudrollen i den senaste av dessa dystopiska ungdomsfilmer – ”The darkest minds”, efter Alexandra Brackens roman med samma namn.

Artikelbild

| Amandla Stenberg (till höger) spelar huvudrollen i ”The darkest minds”, om en nära framtid där barn med speciella förmågor ses som ett hot mot mänskligheten.

Filmen utspelar sig i en nära framtid där en mystisk smitta drabbar alla barn under 18 år. Bara två procent överlever, och de får ovanliga förmågor: förhöjd intelligens, telekinesi, förmåga att kontrollera elektricitet, telepati. De klassas som ett hot mot samhället och sätts i läger, eller dödas. 16-åriga Ruby (Stenberg) lyckas fly från fångenskapen men världen utanför visar sig vara full av faror, smärta och svåra val.

Det är en fascinerande premiss, och dystopiska berättelser har potential att öppna upp intressanta diskussioner om flockbeteende, maktmissbruk och individens ansvar. ”Hunger games” lyckades både underhålla tonårspubliken och skildra krigets subtila mekanismer.

”The darkest minds” tar inte den chansen. I stället är det Rubys spirande romans med den stilige Liam (Harris Dickinson) – och senare en tröttsam kärlekstriangel – som får allt syre i berättelsen.

Gwendolyn Christie från ”Game of thrones” är fin i en liten roll som råbarkad prisjägare, men de stora samhälleliga skeendena, liksom Rubys egen utveckling, skildras med skissartad slarvighet. Filmen vaknar till lite när Ruby och hennes vänner kommer till ett övergivet köpcentrum och för en stund får vara fnissiga tonåringar på upptäcktsfärd, men mer äkta liv än så bjuder filmen inte på. (TT)