”Jag tror att lunch kommer bli mitt favoritämne!”, utbrister Mary när hon visas runt på Endors magiskola. Hon hajar inte ens till över att en kockgris står och grillar en annan gris för någon form av kannibal servering.

Som publik är man tacksam för omväxlingen. Mary har i princip bara letat efter sin katt under filmens första halvtimme innan hon anländer till den hemliga skolan. En kvast som aktiverades av en magisk blomma djupt inne i skogen har tagit henne dit. Ungefär på samma sätt som barnen i ”Min granne Totoro” (1988), valsade Mary in i skogen utan någon vuxen övervakning.

”Totoro” är inte den enda film som ”Mary” delar estetiska likheter med. Bortsett från Miyazaki-klassikern om en häxa (som är mycket bättre) – ”Kikis expressbud” (1989) – är magiskolan belägen på en ö ovanför molnen. Detta vagt bekant från ”Laputa - slottet i himlen” (1986).

Artikelbild

”Mary och häxans blomma” är den första filmen från den japanska animationsstudion Ponoc och är i mångt och mycket en blekare kopia av Studio Ghibli-filmerna den imiterar. En japansk barnanimes Royal Crown Cola, om man så vill.

Tack vare häxkrafter från den magiska blomman välkomnas Mary som det nya underbarnet på skolan. Det är typ som i ”Harry Potter”, komplett med en knasig stallmästare. Filmen blir mörkare när skolans rektor och kemilärare visar sig ha en källare full av magiska djur som har korsats på groteska sätt. Ungefär som i skräckfilmen ”The island of Dr Monroe” (1996) där en galen doktor experimenterar med att blanda människor och djurs DNA. Skurkplanen är att ”förändra världen”. Mer förklaras inte.

Under höst och vår kommer dessutom många av mästaren Hayao Miyazakis filmer att få biopremiär igen i begränsad utsträckning. Men även den som inte bor i någon av storstäderna gör bäst i att återupptäcka dessa klassiker genom strömningstjänsterna i stället för att se ”Mary och häxans blomma”. (TT)