Det senaste fallet i Europa rapporterades 2002, men tack vare ett globalt vaccinationsprogram är sjukdomen närapå utrotad. Annat var det i början av förra seklet, då polioepidemier härjade över hela världen utan hänsyn till nations-, klass- och åldersgränser. Det var omöjligt att veta vem som skulle angripas eller skonas.

När den 28-årige entreprenören Robin Cavendish (Andrew Garfield) plötsligt blir förlamad från nacken och nedåt kommer det som en chock. Han och höggravida frun Diana (Claire Foy) tillhör den brittiska societeten, oövervinnerliga i vita tenniskläder och smittade av 50-talets framtidstro. De är i Kenya på affärsresa 1958 när det vackra livet slås i spillror, bara så där.

Det förväntas inte att Diana ska stanna vid Robins sida under de få månader som han ges att leva, men oböjlig och utled på sin makes depressioner tvingar hon honom att välja livet. Och vilket liv det blir när det unga paret till chefsläkarens förfäran väljer bort sjukhusets förvar och installerar Robin i en säng hemma, omgiven av oberäkneliga småbarn, hundar och fumliga vänner. Vänner som knackar in dörrkarmar på hotell och bygger om bilar för att Robin ska kunna skumpa fram på den spanska landsbygden med respiratorn i bakluckan. De blir normbrytare fastän de bara vill göra sådant som alla andra gör.

Artikelbild

| BRE_24JUL_LD_226.jpg

Det biografiska dramat ”Breathe”, producerat av Robin och Dianas son Jonathan, är således ett postumt långfinger åt sjukvårdens stelbenta syn på människor i behov av stor omsorg. Men framför allt är det en rörande historia som förlöser många skratt, trots en del ohyggliga scener. Serkis har med hjälp av Tarantino-fotografen Robert Richardson gett filmen ett uppfriskande bildspråk som ofta tar Robins parti och smäller normen på fingrarna även där. Ett par Oscarsnomineringar är att vänta, inte minst för Garfields och Foys intima spel som äkta och uppfinningsrika makar. (TT)