– Äsch, jag är bara en sketen Örebroare som varit här 15 gånger. Det är de där du ska prata med, de riktiga veteranerna, säger Bo Werner och pekar mot sina vänner vid entrén.

Veteranerna är de som besökt festivalen i 30 år. Det är ett gäng vänner som gjort det till tradition att samlas på torsdagsförmiddagen utanför ruinen och ladda upp, innan de släpps in klockan sex när Visfestivalen drar igång.

– Eftersom att vi bara ses en gång per år är det kul att hinna prata innan konserterna. Men vi har med böcker och korsord också, säger Gunilla Berglund Heimer.

Artikelbild

| Några av veteranerna väntar på att insläpp till festivalen.

Uno Svenningsson är den artist som flera av veteranerna ser fram emot att se under torsdagen.

– Men det är alltid kul att höra nya förmågor, säger Bo Heimer.

Alldeles intill festivalområdet ligger gästhamnen. Där trängs båtarna om plats närmast ruinen. Att angöra vid bryggorna gör det möjligt att lyssna till musiken på avstånd.

– Här är det mycket mer bekvämt, man slipper trängas där inne som en packad sill, säger Pelle Esseen som sitter i aktern på träbåten Fingal. Trots att Pelle Esseen kommer från Västervik har han aldrig varit inne på festivalen. Han tycker att det är utanför allt sker.

I kön står systrarna Stina Danielsson, Åsa Danielsson och Sara Frank som väntar på att bli insläppta på sin tjugonde visfestival. Det är för platserna längst fram vid scenen de köar.

–Vi satt uppe på läktaren ett år och det gör vi inte om, där framme får man en helt annan interaktion med artisten.