Unga Klara tar farväl

Teater

Alla tvingas ibland säga hejdå till någon de älskar. I en ny pjäs på Unga Klara i Stockholm uttrycker sig föräldrar, syskon och kärlekspar kring avskedets smärta. Sorgen kan också vara en väg till förståelse, hoppas regissören Elin Skärstrand.

Ett barn och en förälder oroar sig för det veckolånga avskedet. Samtidigt väntar en man som flytt till Sverige på att få återse sin familj, efter nio års längtan. Det handlar om vardagliga hejdå och slutgiltiga separationer i föreställningen "Avsked" på Unga Klara i Stockholm.

Livet består av möten och varje möte är också ett avsked. Det är oundvikligt i allas liv, säger regissören Elin Skärstrand, som har en känslosam repetitionsperiod bakom sig.
De första veckorna gick det inte en dag utan tårar. Sedan blev vi alla lite mer hårdhudade.

Oviss värld

Idén till föreställningen grodde ur tidsandan. Vad kan bryta samtidens intolerans och misstro, var utgångspunkten. Elin Skärstrand ser sorgen som en möjlig väg till solidaritet. Med nio berättelser som "tittskåp" in i andras vardag vill hon öppna människors ögon för smärtpunkterna som förenar.

Vi lever i ett samhälle där vi inte pratar om jobbiga grejer. I stället fokuserar vi på prestation, framtida karriär och vår egen lycka, säger hon och talar om hur tomt det blir i ett världsläge där ovisshet och rädsla präglar mångas liv.
Jag tror att det finns igenkänning kring avskedet i dag när så många familjer är splittrade över jordklotet. Samtidigt väcker anhörigpolitiken, stängda gränser och den nye världsledaren (Donald Trump, reds. anm) rädslan för att inte kunna återförenas.

Sorgen förenar

Berättelserna bygger både på referensgrupper och manusförfattarnas egna erfarenheter. De nio livsförändrande avskeden behandlar bland annat förlusten av ett barn och en mammas insikt att sonen tänker åka på en "krigssemester" utan att ta farväl.

Själv berör Elin Skärstrand ett smärtande minne om att berövas ett avsked, när en nära vän valde att avsluta sitt liv.

För mig skapade en sådan situation ett enormt kaos och det har gjort det väldigt viktigt att ta avsked ordentligt, säger hon.

Samma behov tror hon de flesta har och exemplifierar: på ett plan som störtar tar alla upp sina telefoner. Hon har insett att avskedet rymmer en stor del ansvar för den andre, vid sidan av kärleken och förlusten. Och såren efteråt kan gå djupt, ser Elin Skärstrand.

I stunder av svåra avsked känner man sig genomskinlig, man tror att alla ser att man är i sorg. Så är det inte. Då gör till exempel en knuff på tunnelbanan extra ont. Men i dag mer än någonsin behöver vi se vad som är lika för oss alla.

Viss komik

Trots smärtan kan det finnas en viss komik i avskedet, ser också Elin Skärstrand. Hon och ensemblen blev plötsligt medvetna om "hejdået" och kunde knappt skiljas åt utan en omständlig ritual. Veckolämningarnas kaos, med gympapåsar och trasslig logistik är en annan skruvad situation.

Det är smärtsamt för barn och föräldrar men det är en del av livet så man försöker göra avskedet till sin vardag, säger Elin Skärstrand.

Hon vill låta det tunga ta plats utan att känslorna slår över i ångest. Förhoppningen är att publiken ska få den upplevelse man kan få efter att ha gråtit ut, och plötsligt befinner sig på andra sidan sorgen.

 
 

Kultur & Nöje