Det berättar Västervikskonstnären och författaren Åsa Frosterud Jägerhorn som har ett viktigt finger med i projektet.

I januari 2012 träffade vi filmaren Agneta Ulfsäter Troell, tillika Arre Esséns barnbarn, och Åsa Frosterud Jägerhorn som just hade dragit igång arbetet med filmen – ett projekt som nu alltså resulterat i inte mindre än tre filmer.

Då var tanken att filmen skulle bli en timme lång och att den skulle färdigställas inom ett halvår.

Artikelbild

| Åsa Jägerhorns privata bilder från arbetet med filmerna.Till vänster syns Agneta Ulfsäter och Åsa Jägerhorn utanför Häggbladska huset i Västervik där Arre Essén bodde från 1935 till 1969, det vill säga fram till sin död. I mitten syns fotografen Oliver Lazarevski och till höger mor och dotter, Agneta och Yohanna Troell.

Men det blev till att tänka om.

– Det här arbetet har bara växt och växt, förklarar Åsa Jägerhorn.

Det visade sig nämligen finnas mängder av dokument bevarade, både från Arre Esséns professionella gärning och från hans privata liv. Arre Essén hade alltid papper och penna på fickan och skisser på gång.

En av filmerna heter just "Alltid med pennan i hand".

– Halva den filmen handlar om Arre som tecknare och konstnär och halva om Västervik, staden där han levde och verkade i över 30 år.

De övriga två filmerna heter "Västervik i takt med tiden" och "Det var en gång en morfar".

Åsa har skrivit manus till "Västervik i takt med tiden".

– Den handlar om Västerviks historia, hur staden vuxit fram, vad som hände under rivningsraseriet på 50- och 60-talen och om hur staden ser ut i dag, berättar hon.

Arre Essén ville bevara stadens gamla bebyggelse medan hans efterträdare, stadsarkitekt Claes Grebius, hade motsatt uppfattning.

– Grebius stod för det moderna. Han ville riva kvarter för att bygga vägar i stället. Han hävdade ofta att "bilen har kommit för att stanna", säger Åsa som har klara minnen från perioden.

Hon var en av dem som demonstrerade mot den planerade rivningen av bebyggelsen på gamla norr.

Demonstrationerna hade effekt.

Att Åsa, som har ett stort lokalhistoriskt intresse, men aldrig arbetat med film kom in i bilden beror på att hon för några år sedan skrev om Arre Essén i Tjustbygdens årsbok.

I samband med det tog hon kontakt med sin gamla skolkamrat Agneta Ulfsäter för att be om hjälp med en bild till artikeln.

Ett par år senare var det Agneta som tog kontakt med Åsa.

Agneta hade bestämt sig för att göra en film om sin morfar och ville gärna ha Åsas hjälp med researcharbetet, i synnerhet när det gällde att leta bevarat material i Västervik.

– I kommunarkivet hittade jag kartong efter kartong efter kartong fulla med sådant som Arre Essén sparat på och som alltså bevarats efter hans död.

– Jag hittade exempelvis mötesprotokoll av olika slag med skisser i marginalen, föreställande de styrande i staden på 30- och 40-talen. Jag skrattade mycket åt karikatyrerna men undrade lite grand vad som egentligen var meningen med dem. Sedan fick jag en aha-upplevelse när jag fann ett tal han skrivit till en julfest 1943 (10 år efter stadens 500-årsjubileum, reds anm). I talet, som var humoristiskt skrivet, lekte han med tanken på att både den ene och den andre vid Västerviks stads 600-årsjubileum skulle komma att stå staty i hembygden tack vare allt de uträttat. De där skisserna i marginalen föreställde statyerna som han skojade om i sitt jultal.

"Det var en gång en morfar" bygger på material från Arre Esséns privata familjearkiv som barnbarnet Agneta Ulfsäter Troell en gång fick ärva.

Den kommer dock inte att visas i Västervik i vår tillsammans med de andra två filmerna.

– Det blir en tecknad film. Arré gjorde ju teckningar till släktingar, vänner och bekanta och ritade och skrev sagor till sina barn och barnbarn. Den filmen har SVT visat intresse för, så förmodligen visas den i tv så småningom.

Det är förstås många fler än Agneta Ulfsäter Troell och Åsa Frosterud Jägerhorn som varit involverade i filmprojektet. Bland andra fotograferna Oliver Lazarevski och Agnetas dotter Yohanna Troell.

– Jag har ännu bara sett korta avsnitt ur filmerna så jag är förstås jättenyfiken på det slutliga resultatet, säger Åsa Frosterud Jägerhorn.