Männen slåss med det fruktade havet, i slitsamt och hårt arbete. Vem som vinner och vem som går under är mer slump än sjömanskap konstaterar den befarne sjömannen. Hemma går kvinnorna och slåss på sitt sätt, mot en namnlös fiende; havet som tar deras män, deras söner och fäder.

 

Danske Carsten Jensen har skrivit en lysande berättelse med Vi, de drunknade, där den lilla staden Marstal på ön Ærö i södra Danmark, inte långt från tyska gränsen, har huvudrollen. Det är en stad där sjöfarten dominerar invånarnas liv totalt.

 

Om Marstal skriver Carsten Jensen: "För enkelt folk i Marstal var det inte en fråga om en son skulle gå till sjöss eller inte. Han tillhörde havet från dag ett. Det var bara en fråga om namnet på det skepp där han första gången skulle mönstra på."

 

 

Vi kommer dit första gången under dansk-tyska kriget 1848, när Marstals sjömän blir krigsbesättning och anfaller tyskarna, människor de nyss gjort affärer med. En av Marstalborna är Alberts far Laurids Madsen.

 

Laurids klarar sig mirakulöst ur kriget trots att han borde ha dött i striderna på Eckenfördefjorden, tack vare sina rejäla stövlar. Men kriget gör honom förbytt och han lämnar sedan fru och fyra barn för att aldrig återvända.

 

När Albert blivit vuxen söker han sig ut på havet för att leta efter sin försvunne far, och med på resan har han stövlarna. Han finner Laurids på Samoa i Stilla Havet, med en ny familj och ett nytt liv men det blir inget kärt återseende, utan anklagelser om svek. Albert vänder sin far ryggen, 20 år gammal: "Jag vände mig inte om. Jag såg aldrig min far igen."

 

Albert fortsätter sitt sjömansliv, med vidunderliga äventyr, och blir redare på ålderns höst hemma i Marstal. Då lär han känna sjuåringen Knud Erik och dennes mor Klara Friis, vid tiden för första världskriget. De hinner inte bli ett par förrän Albert dör.

 

Genom dessa fyra personer följer vi stadens och sjöfartens historia fram till 1945.

 

 

Knud Erik är den mest levande karaktären i boken. Han trotsar sin mor, som inte vill släppa ut honom på sjön eftersom hans far försvunnit vid en förlisning. Han börjar segla som fjortonåring på de sista segelfartygen, när ångbåtarna redan i stort sett tagit över.

 

En av bokens mest gastkramande avsnitt är Knud Eriks resa hem från New Foundland med klippfisk i lasten. Det är mitt i vintern på Nordatlanten, med stormvind och kyla och snart har isen trängt sig på så att det är fara för förlisning. Skeppet räddas genom att skruvas upp på isen och lyckas så småningom ta sig därifrån, sargat men flytande.

 

Det är en historia så skickligt berättad att jag känner kylan och vinden och den totala desperation som drabbar människan när inget mer finns att göra än att vänta på evigheten.

 

Man kan se boken ur flera vinklar. Det är en sann sjömanshistoria, med vidunderliga hissnande äventyr, svårigheter, lidande och plåga; så otroliga att bara verkligheten kan överträffa fantasin. Visst är det fiktion, men bygger ändå på alla de äventyrsberättelser från en annan tid som är Marstals gemensamma egendom.

 

Det är en skildring av av segelsjöfartens uppgång och fall, av havets mäktighet. Det är också en djupt mänsklig och gripande berättelse om män och kvinnor.

 

Den läsupplevelse som den här boken ger, eller snarare tvingar på mig så fort jag griper mig den an, kan jag offra både mat och sömn för. Det är en berättelse jag lever med de dagar det tar mig att läsa de drygt 700 sidorna, och länge efter. Men en bok jag önskar att jag fortfarande hade oläst framför mig.

 

Det är magi förklädd i bokform.

 

Eva Johansson eva.johansson@vt.se

0490-666 21