En god vän frågade mig vid åsynen av en jättegädda hur liten en gädda kan bli. Eva-Stina Byggmästar frågar med titeln på sin senaste diktsamling Men hur små poeter finns det egentligen. Förmodligen uttrycker undringarna det motsatta, nämligen att det är något oerhört vi står inför. Gäddor och dikter är något så oerhört att tanken på dess storhet kräver en koncentrerad punkt av hanterbarhet. "Bravo!", skriver Byggmäster och fortsätter i en dikt tillägnad Wava Stümer, "en konsonantko vill man se / eller man vill ju be henne komma".

 

I denna författarens elfte diktsamling klingar hyllningskören till poesin och till poeterna i största allmänhet, och i synnerhet till poeter landsmän som nämnda Wava Stümer, men så många fler. Miljön är norrön med åkerbär som lysande röda punkter i allt det gröna.

 

 

Byggmäster tar oss till skrivrummen, till skogen, och överallt där hon befinner sig möter också poesin, eller bringas dikten i medhavda diktböcker. På skogspromenaden t. ex., som i följande dikt:

 

på en skogspicknick
reciterar man små dikter, små
men vackra, små men många
och björkskogen läser sig själv
utanför diktskjulet för oss
på det där mest ljuvliga,
mest innerliga sättet,
det är så man riktigt dricker
orden ur masurkåsor,
dricker själva diktens sav!

 

Jag anar något farligt under allt det vackra som vävs i ord- och lövarabeskerna, men drabbas aldrig av det. Jag anar en klo i det lenhyllta handslaget men känner inte av några rivsår.

 

 

Vad är det som går att förnimma i hyllningskören till livet, kärleken, naturen och poesin som tummelplats för allt detta så storslagna, under och bakom dess enkla och vardagliga framtoning. Eller jag kanske inte behöver vara konspiratorisk. Kanske finns det poeter som roas av poesin, "ja, ger mig ro!", som en av dikterna avslutas. Simple as that!

 

Peter Hultsberg