Huvudpersonen är Marie, en kvinna i 30-årsåldern som är mamma till två små barn. Hon har nyligen lämnat de två barnen och deras pappa hemma i villan i storstadsförorten och begett sig till gården någonstans i Västergötland, över 30 mil bort, som hon ärvt efter sin nyligen avlidna mormor. Anledningen är att hon inte står ut med sina barn längre. Eller snarare inte står ut med att vara mamma.

 

 

Äldsta dottern Alma slår, knuffas och biter. Hon skriker och skriker och klänger på sin mamma och situationen blir till slut ohållbar. Trots hjälp av familjeterapeut blir det inte bättre. Så Marie ger sig av, för att komma ifrån ett tag.

 

Det är sommar och till gården kommer snart en kvinna som kört vilse, men som stannar kvar hos Marie. Snart kommer också Maries mamma dit, och mor och dotter har ett uppenbart mycket komplicerat förhållande till varandra.

 

 

Jo, det är visst en angelägen berättelse. Får man göra så här? Överge sina barn på obestämd tid för att man inte orkar med? Det är frågan författaren väcker.

 

Och vad är egentligen Maries eget fel och vad är hennes arv? Är det den dysfunktionella familj hon uppenbarligen själv kommer ifrån som är roten till hennes problem?

 

 

Detta är författarens debut som prosaförfattare, och boken ger säkert eko i media. Det är svårt att tro att inget av det hon skriver skulle vara självupplevt, och därför är det modigt att skriva om det. För Marie är förstås inte ensam om sin utsatta situation, även om de flesta inte tar sin väska och drar iväg från familjen utan tiger och lider.

 

Men ett litet minus blir det för att hon ältar lite för mycket berättelsen igenom, att den är lite för långsam. Språkligt är det välskrivet och med mycket god formuleringskonst. Viktoria Myrén är en driven skribent med stilistisk skärpa. Hon har skrivit en viktig bok.

 

Eva Johansson eva.johansson@vt.se

0490-666 21