Ställ frågor till VT:s ansvarige utgivare Charli Nilsson!
Läs om stadens historia
Kommentera artiklar på vt.se
Uppgifter om de senaste husaffärerna
Frågor om prenumeration
Lisa Pedersen sjunger med avspänd, hes, lite sorgsen röst. Debuten "Heart monster fear machine" andas höst och vemod.
Valet stundar och Stefan Sundström spänner hanen. Så klart.
Sedan starten 2005 har Sonic Syndicate släppt fyra album. På nya "We rule the night" samarbetar bandet med producenten Toby Wright (In Flames, Mötley Crüe, Korn) och har dessutom rekryterat britten Nathan Biggs på sång. Tanken är att skivan ska innebära Falkenbergbandets stora internationella genombrott och med lite flyt kan det gå vägen.
Klaxons gick i förtruppen när den avskyvärda genren nu-rave stormade in på topplistorna. Man anar en en viss ånger. När de efter tre år följer upp sin succédebut har de inte bara bytt neonpyjamas mot piratkostymer utan även tonat ner den rejviga biten av sitt sound.
Andreas Söderlund, mest känd som sångare i Niccokick och Sounds Like Violence, tröttnade på att musikindustrin bara handlar om business och framgång. På sin solopop-promenad har han struntat i allt det där, för att hitta tillbaka till lekfullheten.
I höst fyller Kim Wilde 50 år, men hon går mot en ny vår. Det är inte bara Fibes Oh Fibes som gillar henne, hemsidan listar en lång rad turnédatum i Tyskland och nu kommer en ny skiva.
Harriet Ohlsson, tidigare sångerska i Hellsongs, släpper eget under namnet Oh, Harry, och det är knepigt att placera det hon gör i en genre. Sången får mig ibland att tänka på Kate Nash, ibland på Tori Amos, ibland på Björk och ibland på Stina Nordenstam.
Det är få som kommer ihåg det, men Katy Perrys första skiva innehåller bara tre riktigt bra låtar och de blev alla singlar ("I kissed a girl", "Hot n cold" och "Waking up in Vegas"). Resten var rätt dåliga.
Dan Viktor är kanske mest känd i viskretsar och har bland annat tilldelats Fred Åkerström-priset på Visfestivalen här i Västervik. Han är flitig på att producera skivor och kommer ut med nytt material nästan varje år.
Big Boi är bäst känd som den lite helare halvan av Outkast. Hitduon nådde sensationella framgångar med dubbelplattan "Speakerboxxx/The love below" från 2003.
Förväntningarna på de brittiska indierockarna The Corals femte album "Butterfly house" var knappast skyhöga.
När Mark "Sparklehorse" Linkous (som tog sitt liv i maj i år) var inne i en depression för några år sedan, spelade hans kompisar Danger Mouses platta "The grey album" för honom för att han skulle må bättre.
Jag antar att de flesta musiker som spelar i ett band och inte får inta rollen som frontman och låtskrivare förr eller senare kommer till en punkt där de de med ett barns envishet skriker ut:"Jag kan själv!"
Fyfe Dangerfield har lagt indierockgruppen Guillemots på hyllan och gett sig ut på en liten soloutflykt. Soloutflykten heter "Fly yellow moon" och är kort sagt en trevlig solodebut.
Laurie Andersons förmåga att ständigt byta skepnad, utmana sin publik men samtidigt behålla en litterär och scenisk kvalitet har gjort henne till en av de mest intressanta fortfarande verksamma amerikanska performanceartisterna. Den nya skivan "Homeland", som släpps tillsammans med en dvd, är en fin och nedtonad samling av hennes unika kombination av samhälls- och religionskritisk elektronisk konstmusik och pop.
Skivbolaget beskriver "Rise up!" som ett "lyckat återbesök i uttrycket från den period med Eric Gadd som 1993 inleddes med albumet 'On display'". Och visst, Gadd är bra på sin slicka soulpop, men det betyder inte att albumet inte är så tråkigt att klöckera stannar, som man säger i mina hemtrakter Bergslagen.
Enrique tar svensk hjälp för att försöka nå topplistorna. Producenten Red One har satt sin prägel på "Euphoria", vilket hörs i samma sekund som skivan börjar spela.
Jag bortser från allt rätt flippat och lite småkul som omger den här skivan, som att sångerskan hävdar att hon är något slags klonad varelse från år 2719 inlåst på en institution i rymden och att hennes låtar inspirerats av saker som Muhammad Alis knytnävar. Låt oss bara fokusera på musiken, som i själva verket känns retro snarare än futuristisk.
Rasmus Seebach har sålt 120 000 exemplar av det här albumet i Danmark, vilket innebär fyrdubbel platina. Den enda skivan som sålde mer i vårt södra grannland i fjol var ett samlingsalbum av Michael Jackson.
MIA är som en egen liten tornado när hon drar fram i intervjuer och på sin twitter. Hon rådissar andra artister, såsom Lady Gaga, och trycker till journalister som hon anser skrivit felaktigt om henne.
Det är omöjligt att inte gilla Kylie Minogue. Genom hela den över 20 år långa karriären har hon ständigt varit glad, käck och ofarlig.
Har du det bra? Men så pip iväg och köp Pen Expers nya skiva.
När Eminem förra året gjorde "comeback" hade han varit tyst i fem år. Nu kan ingenting få Detroits största rapstjärna att hålla käften.
Devo: Something for everybody
Lena: My cassette player
Chemical Brothers: Further
Tom Petty and The Heartbreakers: Mojo
För några år sedan var Ed Harcourt trött och less och tänkte strunta i musikbranschen då det stora brejket aldrig kom trots att han hyllades av recensenterna. Att bli gullad med av musiknördar betalar som bekant sällan några räkningar.
Allt Robyn tar i blir coolt. Hon är ju något av det coolaste vi har, med fingertoppskänsla för vad som är det coolaste coola i övermorgon, men utan att för den skull kännas konstlad.
"Vilja bli" är visserligen en debut, men Oskar Linnros är ingen rookie. Han har rappat om truckerkepsar som ena halvan av snajdiga hiphopduon Snook, han har haft ett finger med i Maskinen och för två år sedan låg han bakom Veronica Maggios finfina album "Och vinnaren är".
Låt oss till att börja med göra en sak klar. Christina Aguilera imiterar inte Lady Gaga.
Det är klart att det är svårt att hävda sig när framgångsmonster som Beyoncé och Rihanna lurar bakom varje hörn. Men att kopiera sina motståndarmonster är oftast en både svajig och småtrist väg att välja.
Vissa band håller sig skoningslöst till sin musikgenre år ut och år in. Efter några skivsläpp är gäspreflexerna sönderanvända och man förbannar musiker som inte kan komma in i matchen och utveckla sin musik.
Efter två plattor med supergruppen Velvet Revolver och soloskivan "Happy in galoshes" är Scott Weiland tillbaka hos Stone Temple Pilots. Det är bra.
25-åriga Katie Melua har listats som Englands fjärde rikaste musiker under 30. Hon har nämligen gjort sig en förmögenhet på sin jazziga easy listening.
15% kan tänka sig att rösta på F!
Valet och lokalpolitik
visa fler
