Vinden sliter i skinnet. Vi står och ser ut över nationalparken i Haukadalur, långt ut i vildmarken på södra Island. Ena halvan av himlen är klarblå. Andra halvan är mörkgrå och en hagelstorm närmar sig. Framför oss bubblar gejsern Strokkur. Området osar svavel. Plötsligt smäller det. En 50 meter hög pelare av vatten och ånga stiger mot himlen. Kort därefter drar stormen in och haglet piskar oss. Stormen går över på några minuter. Sedan kommer regnet. Därefter sol igen. Vädret kan inte bestämma sig. Vandringen i detta ogästvänliga landskap är svårt. Det är tvära kast mellan väderlekarna och kläderna håller inte. Vi blir snabbt blöta in på skinnet och hinner knappt torka i solen innan det är dags för nya skurar. Plötsligt har vi snö under fötterna och ett par hundra meter framför oss kramas ön av den enorma glaciären Vatnajökull.

Här ute i vildmarken bor ingen. Här lever inget. Faktum är att befolkningen på ön försökt att plantera träd med extra starka rötter. Men ännu har man inte lyckats i någon större omfattning. Plantorna blåser bort.   
Resan fortsätter till de gyllene fallen, The Golden Falls. Det enorma vattendraget kommer från bergen och dundrar fram genom öns sydvästra kust. De gyllene fallen är vackra. Men också en påminnelse om de smältande glaciärerna, en konsekvens av den globala uppvärmningen. Ljudet från de enorma vattenmassorna är öronbedövande. Framme vid kanten ser vi det drygt 20 meter höga fallet. Dit ner strömmar omkring 140 kubikmeter vatten per sekund.

Dagen efter gör vi Reykjavik, ?rökarnas vik?, öns enda storstadsregion och det är inte särskilt stort. Drygt 100 000 invånare får vi veta. Ytterligare drygt 200 000 invånare befolkar ön. Mestadels längs kusterna. Landets mitt är så gott som öde.
Byggnaderna i Reykjavik är små och färgglada. Vi strosar längs stadens enda shoppinggata och priserna är vansinnigt förvirrande. Påminner om inflation. Käkar man middag för två betalar man 2800 isländska kronor, vilket är strax under 400 svenska kronor. Åker man buss betalar man 140 isländska kronor. Men på Island åker man inte buss. Man åker bil. Tåg finns det inga över huvud taget. Det går inte att bygga någon räls i den steniga och vulkanpysande marken, tydligen.
Efter några timmars sömn på ett klaustrofobiskt litet hotellrum är vi tillbaka i vildmarken. Denna gång i hästsadeln längs öns nordöstra udde. Vi har hyrt varsin islandshäst hos ett familjeföretag som livnär sig på att kånka runt på turister i hästsadlarna. Och efter någon timmes ridning, när man förstått sig på den isländska hästens speciella gångart tölten, så kan man njuta av det vidunderliga landskapet.

Vi rider på den svarta marken och kryssar flera stora vulkaner. Horisonten täcks av snöklädda berg. Vädret är lika hysteriskt som det alltid är. Snö, regn, hagel, sol och snö igen, växelvis med bara minuters mellanrum.
Vi rider i flera timmar. Slutligen når vi kusten och det stormande havet. Där ute sliter sig vågorna i den isländska bukten. 

Vi kliver ombord på ett gammalt räddningsfartyg, tidigare ägt av kustbevakningen. Nu används fartyget för valsafari. Fartyget glider ut över havet. Stormen tar fart med en vindstyrka på 24 meter per sekund. Vattnet kastas över däck och vi står med skyddsutrustning och täckoveraller, krampaktigt längs relingen. Fartyget är fullt av förväntansfulla turister. Men valarna är blyga denna i dag.
Efter ett par timmar till havs, när vi och resten av besättningen nästan tappat hoppet om att få se livs levande valar, lugnar sig stormen. Solen tittar fram och vågorna lägger sig. Ett enormt plask hörs från styrbord, bara ett 50-tal meter från fartyget. Ett sus går genom besättningen. Någon pekar ut mot havet och jag skyndar mig till styrbordssidan. Där kommer den. En späckhuggare. Dess enorma fena lyfter från havsytan, vänder i luften och glider hemvant ner mot havets botten. Skådespelet är över på några sekunder.
Under oss lever en mängd olika valar och delfiner. Blåvalen finns här någonstans. Kungen av havet. Men han vill inte visa sig. Det gör inget, det får bli nästa gång. För så mycket vet jag, att hit ska jag igen. Till äventyrens ö, strax söder om polcirkeln. Tro mig, det slår vilken solsemester som helst.