Inte för att det är någon mänsklig rättighet att som svensk kunna portugisiska. Ånej. Men som dotter till en invandrad portugis har jag många gånger sörjt oförmågan att kommunicera med äldre släktingar på deras eget språk. Och att kunna upptäcka fäderneslandet utan att framstå som fullt så mycket turist som jag gör – och faktiskt är.

Varje gång mitt ursprung förs på tal kommer den naturliga följdfrågan: "Pratar du portugisiska?". Och varje gång tvingas jag skamset erkänna att jag visserligen kanske hört språket mer än många av mina bekanta, och därmed känner igen vissa ord och fraser hjälpligt. Men egentligen behärskar jag det inte bättre än vilken turist som helst med intresse för landet och språket.

Att jag inte talar portugisiska har en enkel förklaring. Nämligen att jag är född på 1970-talet. Och därmed offer för den pedagogik som de flesta ansåg vara bäst just då. Nämligen att inte blanda in fler språk än nödvändigt i början av ett barns språkinlärning.

I dag vet vi att barn är fullt kapabla att parallellt lära sig både två, tre och fyra språk samtidigt. Men inte då. Då var farhågan att det varken skulle bli hackat eller malet. Alltså pratade båda mina föräldrar svenska med mig och inget annat.

När jag sedan började skolan hade jag rätt till hemspråksundervisning, trots att språket inte talades hemma. Mina föräldrar var redan skilda och att min far då skulle bedriva språkundervisning med mig var inte aktuellt. Men att få tag på en person med kunskaper i portugisiska, och dessutom en pedagogisk förmåga, var inte det lättaste i en mellansvensk medelstor stad på 1980-talet.

Jag har därmed fått finna mig i att sitta som ett frågetecken på släktmiddagar när de latinska tonerna klingat i höjd med klirret i vinglasen, och trott att alla varit arga för att senare finna ut att de bara "diskuterat". Jag har aldrig kunnat kommunicera med min farmor eller andra äldre släktingar på andra vis än genom kroppsspråk och kramar. Vilket i och för sig varit fint. Jag minns fortfarande hur min rynkiga, svartklädda farmor, som tagen ur bilden på en yoghurtförpackning, brukade nypa mig i kinderna och upprepa "besito, besito" vilket jag tror betydde att hon verbalt överöste mig med pussar.

Nu finns inte min farmor längre. Men landet finns kvar. Och många band dit i form av släktingar och minnen. Därför har jag, sent omsider, bestämt att ge mig själv ett ärligt försök att lära mig det språk jag borde ha talat till vardags redan för mer än 40 år sedan. Om några veckor drar jag till Lissabon för en intensivkurs i portugisiska och sen hoppas jag att jag ska känna mig mer säker i mötet med min fars landsmän.

Så om ni inte ser mitt namn i tidningen på några veckor vet ni varför. Och vem vet, kanske tar jag med mig någon liten historia till familjesidan från besöket i Europas sydvästliga hörn.

Até logo!