Snedvriden konkurrens måste motverkas framhävde näringsminister Maud Olofsson i samband med partiets kommun- och landstingsdagar i början av februari. Bara en vecka innan hade hon själv bidragit till att ytterligare snedvrida konkurrensen på byggsektorn genom att förlänga det statliga stödprogrammet som gynnar trä i byggandet.
Den nationella träbyggnadsstrategi som antogs av den förra regeringen har som mål att trä ska bli vanligare som konstruktionsmaterial. Redan i dag är 65 procent av alla stommar i svenska bostadshus i trä. Den svenska träindustrin omsätter årligen 54 miljarder kronor. Frågan är varför detta byggmaterial ska gynnas från politiskt håll?

Frågan får olika svar beroende på vilken minister den ställs till. Statsminister Fredrik Reinfeldt sa redan för ett drygt år sedan att den nationella träbyggnadsstrategin hade grundats genom ett felaktigt tankesätt och att skattepengar inte ska användas på det sättet.
Näringsminister Maud Olofsson ser uppenbart annorlunda på frågan och beslutade att förlänga den nationella träbyggnadsstrategin med ett år till och med 2008.
I regeringsbeslutet motiveras förlängningen med att de referensbyggnader som ska uppföras inom ramen för projektet har försenats. Visst kan det finnas skäl för regeringen att slutredovisa projektet på ett korrekt sätt efter att referensbyggnaderna står på plats. Men det finns ingen anledning till att fortbildningskampanjen och regeringens aktiva deltagande i marknadsföringen av trä ska få pågå med statliga medel ända fram till och med år 2008.

Den nationella träbyggnadsstrategin har kritiserats från många håll. Kommerskollegium, som är Sveriges myndighet för utrikeshandel och handelspolitik med uppgift att se till en effektiv inre marknad och en öppen handelspolitik i EU, kritiserar "det grannlaga i att utforma ett program för att stödja endast en del i byggbranschen". Även Statskontoret var kritiskt. "Det är olämpligt att staten tar den aktiva roll som föreslås". Konkurrensverket, vars uppgift är att arbeta för en effektiv konkurrens i privat och offentlig verksamhet, är också mycket kritiskt.
Att träbyggnadsstrategin förlängs av en regering som säger sig värna konkurrensneutralitet, trots att institutioner såsom Kommerskollegium, Statskontoret och Konkurrensverket är kritiska, ger anledning till oro.
Att byggnadsmaterialet trä har sina anhängare är inte fel. Trä är ett vackert och bra material. Men då ensidiga satsningar görs på att marknadsföra ett byggnadsmaterial framför andra material påverkar det konkurrensen negativt.

Det bör vara de lokala byggherrarna som ska bestämma vilket byggnadsmaterial de anser vara bäst att använda. Sådant ska inte styras med pekpinnar från ett nationellt kansli. Att näringsministern som talar om ökad konkurrensneutralitet på lokal nivå inte lever som hon lär är beklagligt.

Mats Björs, Elisabeth Nilsson, Evert Sandahl, Hans Olsson, Fredrik Winberg, Lars Hultkvist