Det här var härligt. Vissångaren Martin Blomberg på scenen i Bryggaren med Bellman, Taube och Sjöberg i famnen. Bakom honom lite då&då föräldrarna Britt och Bruno i kören Cantabile. Så han har att brås på. Och är härifrån! Var så säker, med tiden kommer det att låta ungefär så här:
Jaså, Martin Blomberg är från Västervik? Gick han på Visskolan där? Nej den fanns inte när han kom igång. Men han skulle kunna lära ut mycket!
Mötet med honom kom på söndagen. Konsert med en "okändis" klockan 17 en solig majsöndag låter inte som en öppning för storpublik. Så blev det heller inte. Men tillräckligt många kom för att det skulle kännas trivsamt besatt i salen.
Med sig hade Martin Blomberg två studiekamrater från tiden på Örebro Musikhögskola. Det var flöjtisten Lovisa Samuelsson och gitarristen Anders Måreby. Tillsammans brukar de två kalla sig Duo Luscinia. Båda har nu bytt musikhögskola, Lovisa till Malmö och Anders till Växjö. Men samspelet med Martin Blomberg lockar så snabbt tillfällen dyker upp.
Västervikskören Cantabile har jag redan nämnt och även den hade en betydande roll på söndagskonserten.
Åter till Martin Blomberg. När det handlar om Bellman ligger hans personlighet någonstans i brännpunkten mellan Sven-Bertil Taube och Fred Åkerström. Två saker skiljer ut honom från föregångarna.
Först hans röst, hans kraftfulla, personliga röst. Den har en spännvid från natt till solsken som gör att han kan krypa bakom maskerna både på Fredman, Mollberg, Movitz, Bredströmskan och Cajsa Stina. Bellmans Cajsa Stina!!
Men han har också en egen scenisk talang. Därför växer ofta visorna ut och blir lika mycket teater som vissång. Ändå stillsamt och avspänt.
Kompduon är perfekt fond. Då menar jag inte bara att de spelar utsökt, att deras ton är så frisk. Själva arrangemangen, i regel Anders Mårebys, ger extrasmak. Ett smakprov var Taubes ballad om Ernst Georg Johansson från Uddevalla. Till den hade Måreby komponerat en melodisk, liten prolog som levde vidare genom hela balladen.
Ingrid Lindebratt leder numera Cantabile och gör det med säker hållning. De flesta av Cantabile-sångerna bygger på klassiska, trygga Bellmanarrangemang. Men även sådana som Robert Sunds lek med "Käraste bröder" sitter där, utan minsta snubbel. Klangen är ren och fyllig. Vad man möjligen skulle kunna önska henne är åtminstone ett par tenorer till, för att nå full balans.
Av programmets arton visor var tio Bellmans, något som gjorde honom till konsertens huvudperson. Det roliga med Martin Blombergs val var att också klev utanför Bellmanstandard och till exempel sjöng epistlarna 23 och 41. Den första handlar om Fredmans vånda över bakfyllan och hans suckar efter den då enda kända motmedicinen. Den andra spelar upp Mollbergs värsta och därmed allra sista slagsmål.
I finalen var Martin Blomberg solist framför Cantabile i "Glimmande nymf", episteln nr 72. Även de två extranumren höll sig kvar hos Bellman och Taube. "I Roslagens famn" blev en välvald avslutning på två timmars rent överraskande talangspäckad sångstund.

RUNE ENGELBREKTSON