Duggregnet kittlade ansiktet när jag anlände till ruinen vid halv sju i lördags kväll.
Erik Berg från Gamleby var först ut på scen och gjorde ett behjärtansvärt försök att värma upp den blöta publiken med allsång och fräcka vitsar som inte lämpar sig i tryck. Han passade dessutom på att slänga in ett par säkerhetsföreskrifter.
- Om det skulle börja brinna, då kan vi nog sitta kvar. Kanske lägga på ett par trän, så blir det varmt och skönt.
Därefter trippade kvällens värd, visgeneral Hansi Schwarz, ut på scen till Bamse-signaturen.
- Vi har inte haft ett sådant här, rent ut sagt, skitväder sen 1996, sa han och berömde den tappra publiken som fyllt ruinen.
Sedan presenterade han kvällens första artist Martin Blomberg och Duo Luscinia som bjöd på epistlar till gitarr och tvärflöjt. Högtalarvolymen var låg och musiken dränktes delvis av regnet som smattrade på regnkappans kapuschong.
- Vi kan trösta er med att det regnar in lite på oss också, sa Martin Blomberg.
Det var dessvärre inte till någon större tröst. Musikerna såg ut att ha det riktigt mysigt i strålkastarnas varma sken.
Efter ett par låtar fick de sällskap av Niklas Blomqvist som framförde Taube på spanska.
När Bengt Ohlander gick på scen kunde man tro att en annan artist stod annonserad i programbladet.
- Janne! Janne! Janne! skanderade ett gäng grabbar på raderna längst fram
Och visst var det Ulf Lundells trotjänare Janne Bark som slog sig ned på Bengt Ohlanders vänstra sida. Det var också Janne Bark som fick Bengt Ohlander att plocka upp låtskrivandet för ett par år sedan och Bengt passade på att tacka sin gode vän.
När det var dags för extranummer var det Bengts och inte Jannes namn som ropades från publiken, som fattat tycke för hans countryinfluerade sånger med texter om den kristna högern i USA ("det är okej att vara religiös fanatiker, men inte med min dotter"), en kväll på dansbanan samt en historielektion om Karl XI.
- Vill du ha popcorn? Ta så många du kan. De blir blöta och sega annars, sa en kvinna på bänken framför mig.
Regnet hade tilltagit i styrka, kalla vindar blåste in över murarna och det kändes som att artisterna hade anpassat låtvalet kvällen till ära; det var mycket "regn" och "kyla" i raderna och när Ola Magnell sjöng om en varm brasa var det nog många som längtade bort.
Så visst värmde det när Lasse Tennander stormade in på scenen för 19:e gången (nytt festivalrekord).
- Ni är fan inte kloka, varför är ni kvar, sa han och bad publiken sitta ner och hålla käften.
På ett hjärtligt vis. För det är få som besitter den rutin och goda hand med publiken som Lasse Tennander. Han spelade "Så länge skutan kan gå" som en påminnelse om att livet inte alltid är blå himmel och solsken. Han stod även för kvällens överraskning när han framförde Kents låt "Sverige".
- Jag förstår inte varför jag inte skrev den låten innan.
När Lasse Tennander lämnat scenen, efter att ha kastat ut blombuketten i publiken, var det Hansi Schwarz tur att återigen berömma den blöta folksamlingen, och beklaga sig över att facklorna av förklarliga skäl inte varit tända under kvällen.
Och visst har festivalen en trogen och tålig publik. De flesta av de 1 900 personerna i publiken satt faktiskt kvar     även om det hade tunnats ut något på bänkarna     när Cajsastina Åkerström och Totta Näslund avslutade en av de ruggigaste festivalerna någonsin.
Text: NILS SVENSSON

FOTO: MATTIAS AHLM