Larm om socker, förslag på fettskatt, Folkhälsoinstitut och så Aftonbladets tjockuppror. Betydelsen av vikten kan inte överskattas i samhällsdebatten. Vi är vad vi äter, och när ekonomiska och politiska intressen samverkar kan det vara svårt att stå emot. Ändå är det ganska enkelt, för att inte säga bondförnuftigt att äta rätt.
En person som tagit fasta på det matindustriella komplexets förgreningar in i politikens finrum är skribenten och debattören Mattias Svensson med sin nya bok "Peta inte i maten!" (Timbro). Boken är i pocketformat, men den är inte lättviktig. Den kritiserar bantningsläkare, snabbmatskritiker, folkhälsobyråkrater och larmrapportsmedier. Följaktligen representerar den ett alltför sällsynt fenomen i debatten.

Eftersom författaren själv tidigare vägt över 100 kilo - men numera stabiliserat sig runt 80 - har han praktisk erfarenhet av viktproblem. Han har också en befriande konsekvent individualistisk syn på vems ansvar övervikt och hälsoproblem kan vara.
Genom att gå till de ursprungliga källorna, redovisar Mattias Svensson att den övervikt som kan anses vara hälsofarlig måste vara rätt rejäl. Med ett BMI (en mätmetod som spårar övervikt) över 40 kan man börja tala om ökad dödlighet, men vanligtvis utgår larmrapporterna från mer normal övervikt, alltså BMI mellan 25 och 30 (där bland annat folkhälsominister Morgan Johansson befinner sig).
Människor med 20 kilos övervikt eller mer, utgör mindre än 10 procent av befolkningen. Det bryr sig inte politiker och byråkrater om. Fettskatt och förmynderi skall alla underkastas lika, slank som fet, problemtyngd likaväl som problemfri. Den politiska dirigeringen slår blint. Att många äldre undernärda, som skulle behöva ett ökat fettintag snarare än fettskatt, riskerar försämrad hälsa, får man stå ut med.
Fenomenet är inte nytt. I slutet av 1800-talet var Wilbur Olin Atwater världens ledande expert på näringslära. Han kritiserade den fattiga arbetarklassen för att den slösade pengar på frukt och grönsaker, eftersom dessa livsmedel var relativt fattiga på de näringsämnen som Atwater kände till, nämligen fett, proteiner och kolhydrater. Vitaminerna var inte kända, och fibrers inverkan på hälsan får också anses ha varit okänd.

Tänk vilket elände denne hälsoprofet hade kunnat ställa till med om han hade haft ett helt Folkhälsoinstitut till sitt förfogande! Jämtlänningarna har goda skäl att knyta näven mot hotet att få statens samlade folkhälsokommissariat utlokaliserat till Östersund, för att kompensera bortfallet av hälsobringande militära förband.
Peta inte i maten är en optimistisk bok. Den redovisar fakta om förbättrad hälsa, ökad medellivslängd, mer motion och halverade dödsfall i hjärt- och kärlsjukdomar.
Boken sätter tilltro till varje människas förmåga att själv fatta beslut om näringsintag och behovet av självkontroll i en värld av relativt överflöd.

Men den är inte asketisk, utan hyllar god mat i glada vänners lag och kritiserar överhetens försök att styra medborgarnas diet. Den hånar dumkulturella fenomen som Morgan Spurlocks film "Super size me" (som avslöjar att man ökar i vikt av att äta mycket fett) eller Kelly Brownells bok Food Fight.
Förvisso ett uppfriskande bidrag till debatten för alla som finner det rimligt att ta ansvar för sin egen kropp och hälsa.