Den gamla leken är nu verklighet för några dagar i Fiskarehamnen i Västervik, där segelskutan Venus från Björnö lagt till. Ombord finns Lars och Pamela Lind som seglat hit med en last potatis från Öland.

Det är en dröm som går i uppfyllelse:
? När jag var ung och började till sjöss seglade jag med småskutor där skepparna gjorde så här: köpte potatis på Öland på hösten och seglade upp utmed kusten, ända upp till Gävle, och sålde av den, berättar Lars.
Det var i slutet av 50-talet. Nu är han själv skeppare sedan många år och kör sin egen båt. När han inte seglar med S/S Venus arbetar han som kapten i handelsflottan vintertid, på mindre fraktbåtar i Nordsjöfart. Även då är Pamela med, hon arbetar som kock ombord.

Livet till sjöss har blivit en livsstil för dem. Vad är det bästa med den?
? Friheten, säger de båda två. Friheten att åka vart vi vill och när vi vill.

De berättar om stressen i dagens moderna sjöfart, med allt snabbare lastningar och lossningar i hamnarna när man som ombordanställd aldrig hinner vara ledig och gå iland, aldrig hinner se sig om. Vi talar om sjöfartens förändring med en minskande svensk handelflotta och ökad stiltje i hamnarna.
Fast lite planerar de. Om några dagar ska de till Loftahammar och sedan bär det av hemåt mot huset utanför Arkösund.

Venus från Björnö är en 75 år gammal slup på 33 fot, det vill säga tio meter lång, och byggd i Danmark. Hon har en tändkulemotor med en cylinder på 30 hästkrafter.
På sommaren seglar hon med charterturister i den sörmländska och östgötska skärgården. Höst och vår blir det potatisturer och andra seglatser. Och på vintern ger sig Lars och Pamela ut på de sju haven som påmönstrade i handelsflottan.
Slupen är från början en fiskebåt och har varken salong eller styrhytt, bara motorrum, lastrum och ruff där Lars och Pamela bor, trångt men hemtrevligt. I ruffen är det varmt men ute på däck är det kallt när de styr under seglats.
? Man får klä på sig ordentligt, konstaterar Lars.

Lars köpte henne på Gotland för elva år sedan. Tillsammans har de rustat, lagat, målat och fernissat och har nu ett segelfartyg i gott skick, efter mycket arbete.
? Det var ett vrak han kom hem med från Gotland, säger Pamela. Men han hade hittat sin dröm.
Det är många som, i likhet med paret Lind, fascineras av gamla träskutor:
? När vi ligger i hamn så här kommer det många äldre fram och tittar och vill prata. De berättar om gamla minnen, om hur det var förr när skutorna låg på rad i hamnen.
Under några år på 60-talet hade Lars en träskuta tillsammans med en bror. Båten hette Elsa, var på 230 ton och byggd i Västervik. Den gick med både segel och motor.
? 1968 ville brorsan gå i land och göra annat.
Lars Lind fortsatte segla, träffade så småningom Pamela i hennes hemstad Hull på engelska kusten och tog med henne på en kort resa till Rotterdam. Den resan pågår än.

Eva Johansson