Konflikten mellan Israel och Palestina har aldrig väckt något större intresse hos mig personligen. Skrikiga argument och våldsamma demonstrationer har följt diskussionen och att sätta sig in i frågan har verkat svårt och extremt komplicerat. Med vänner på var sida av konflikten har jag även under flera år följt filosofiska diskussioner om vem som har rätt och fel. Efter otaliga mängder argument och statistik har min ställning till konflikten allt mer kunnat liknas vid att vara apatisk. Tills jag såg den där symbolen som fick mig att reagera, fundera och ta ställning.

 

 

I samband med att våldet trappades upp i Mellanöstern i vintras svepte en våg av demonstrationer in över Sverige. När jag en dag passerade Sergels torg möttes jag av en skara människor som demonstrerade mot Israel. Det var inte den aggressiva stämningen som fick mig upprörd utan de Hamasflaggor som en del stolt viftade med. Mitt i Sverige, mitt i Stockholm stoltserar människor med symbolen för en terroristorganisation. Det var där jag såg enkelheten i frågan.

 

På den ena sidan har vi Israel. I Israel får barn gå i skolan, det finns tillgång till sjukvård, möjlighet att röra sig fritt, kvinnor har rättigheter och man förrättar fria val.

 

På den andra sidan har vi Hamas. Ett militärt terrornätverk vars uttalade mål är att döda judar, först i Israel och därefter i hela världen. Provocerade skrivet kanske några tycker, samtidigt helt sant och fakta som inte går att förneka.

 

Hamas har aldrig varit något annat än terrorister. De förtrycker kvinnor, homosexuella, använder barn som soldater och har om möjligt förvärrat den situation som redan tidigare var i Palestina. De har även konstant satt stopp för alla fredsförhandlingar som Israel tagit initiativ till. Inte heller speciellt märkligt eftersom det inte ligger i terroristers natur att söka fred, deras verksamhet är till för att bedriva krig och terror. Det är vad de är och det är vad de gör.

 

 

Sedan 1948, då Israel utropade sig självständiga, har de årligen blivit attackerade av de kringliggande muslimska länderna. Det är glasklart att attackerna inte beror på landytan utan helt och hållet bygger på ett hat mot en religion. Attackerna förekom i stor skala redan innan Israel erövrat Gazaremsan och Västbanken och har fortsatt efter. Israel har under sextio års tid fått stå emot attacker från Iran, Egypten, Libanon, Hamas, Jordanien m.fl. Bara under 2008 avfyrade Hamas över 3000 raket mot Israel med mål att mörda civila. Israel inte bara kan utan måste slå tillbaka och skydda sin existens, befolkning och frihet.

 

Det råder en klar sinneförvirring i Sverige. Media låter skrikiga terroranhängare att skriva om historia och det verkar ha blivit socialt accepterat att stödja terrorism med det människohat som där följer.

 

En klar missuppfattning verkar vara att konflikten handlar om Gazaremsan och Västbanken. Debattörer hävdar att Israel måste ge upp dessa områden för att skapa fred. Faktum är att Israel erövrade dessa områden 1967, efter att i närmare tjugo år blivit angripna av kringliggande muslimska länder. Därmed kan vi konstatera att extrema islamister angrep Israel långt innan 1967. Konflikten handlar inte om Gaza. Nästa lågvattenmärke i debatten, det dör fler civila palestinier än vad det dör Israeler. Det är inte heller speciellt märkligt när man tänker efter. Israel skyddar sin befolkning mot attacker, det gör inte Hamas. Vi ska heller inte glömma bort hur Hamas avrättar den egna befolkningen, exempelvis medlemmar av Fattah.

 

För mig är det glasklart vad som behöver göras och sägas om situationen. Men det är just enkelheten i frågan som verkar föda konspirationsteorier och den allmänna sinnesförvirringen.

 

Det är Hamas och resten av den extrema ismistiska rörelsen i Mellanöstern som ska hållas skyldiga för den misär många palestinier lever i och alla de som dött till följd av stridigheterna. Den dagen de släpper sina vapen är konflikten löst. Svårare än så är det inte.

 

Rola Brentlin