Nyligen höll Förenta Nationerna en konferens på temat rasism i Genève som väckte mycket känslor världen över. Det kontroversiella i sammanhanget är dels det dokument om rasism som skulle antas men även att Irans ledare blivit inbjuden och skulle tala till församlingen.

 

Det dokument som FN först presenterade var starkt influerat av de muslimska länderna som dels anklagade Israels för att vara en rasistisk stat och även innehöll förbud mot kritik av religioner. Dessa länder ville inte heller erkänna en rad rasistiska element och när dokumentet slutförhandlats hade man kompromissat ner dokumentet från 60 till 17 sidor.

 

Ganska många länder reagerade på det faktum att det ledande dokumentet om rasism mest verkar fokusera på att kritisera västvärlden och ge diktaturer legitimitet i deras förtryck av det egna folket. Detta fick ett första varv av reaktioner och en rad länder, inklusive USA med Obama i spetsen, valde att bojkotta konferensen helt.

 

Här kan man tycka att resten av västvärlden borde ha reagerat mot konferensen. Även om dialog är viktigt så finns det gränser för hur många värderingar vi kan kompromissa bort för kompromissandets skull. FN:s inställsamhet gentemot islamistiska fundamentalister har pågått länge och viljan att föra en dialog verkar ha fått FN att gå med på i princip vad som helst.

 

FN:s råd för mänskliga rättigheter slog exempelvis i mars fast att förtal av religioner är ett brott. FN har därmed i en av sina arbetsgrupper gått emot en av de viktigaste grundstenarna i demokratin, yttrandefriheten.

 

Detta är inte första gången FN kompromissat fram kaos och misslyckande på temat rasism. Senast en liknande konferens hölls var 2001, då lämnade USA och Israel mötet i protest mot ett dokument där Israel kritiserades och sionism likställdes med rasism.

 

Trots utvecklingen i samtal kring rasism och det faktum att Israel pekas ut som en rasistisk stat valde Sverige och en rad andra västländer att följa sin vanliga naiva inställning gentemot FN och delta på konferensen. Men väl på konferensen fick vi, något oväntat, äntligen se en efterlängtad svensk reaktion. Under Ahmadinejads tal till församlingen där han återigen kallade Israel för en rasistisk stat tågade en rad diplomater ut ur salen, däribland den svenska diplomaten Hans Dahlgren. Även om reaktionen kunde ha kommit tidigare för att undvika den cirkus som utspelade sig på konferensen var det en viktig symbol att lämna konferensen.

 

Det finns ett värde i att föra en dialog med diktaturer för att försöka påverka och förhindra men dets finns även en fara i att blanda in dessa diktatorer i framtagandet av dokument som rör synen på människor och demokrati. Genom att ens låta Ahmadinejad tala till en församling som är samlad för att diskutera rasism har man direkt utraderat all seriositet och respekt inför frågan. Hur kan man låta en person som förnekar förintelsen och som har ett uttalat hat mot judar ens få sätta sitt namn på dokument som rör tolerans? Det är inte bara ett hån mot allt det vi stå för utan även mot alla de kvinnor, homosexuella och oppositionella som Ahmadinejad förtrycker varje dag.Att låta honom tala är ett erkännande av honom och till viss grad det han står för.

 

Det är dags att ge upp kramandet av islamistiska fundamentalister och faktiskt stå upp för mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och tolerans. Att tycka illa om det sätt som islam utövas på idag på många platser runt om i världen är inte rasism och vi kan aldrig kompromissa det till att bli. Hans Dahlgren agerande må tyckas litet men i verkligenheten är det en stor handling som få svenska FN-kramande diplomater hade vågat göra. Med fler diplomater som Dahlgren kanske diplomatin åter får tillbaka sin respekt och kanske faktiskt gör någon nytta.

 

Rola Brentlin