Under Almedalen presenterades Mona Sahlin som Sveriges kommande första kvinnliga statsminister under jubel från semestrande socialdemokrater. Det faktum att Mona är just en kvinna tycks vara ett av de viktigaste argumenten till varför Mona är bäst lämpad att bli Sveriges statsminister. Samtidigt används hennes kön lika flitigt för att skylla bort alla hennes skandaler och svagheter på.

 

Att socialdemokraterna tack vare Mona befunnit sig i en kris är ingen hemlighet, däremot är det intressant att se den analys de har gjort av den situation som de befinner sig i. Istället för eftertanke, självkritik och förändring har de hamnat i försvarsställning och pekat ut alla utom just dem själva som skyldiga. Från vissa håll erkänns knappt att det ens finns ett problem.

 

Den huvudsakliga argumentationen handlar framförallt om att Mona behandlas orättvisst för att hon är kvinna. Det är könsstrukturerna som gör att Mona i större utsträckning än andra blir uthängd och kritiserad.

 

Obetalda dagisräkningar, missbruk av statliga pengar, Tobleroneaffären och en framtvingad avgång från en ministerpost har enligt socialdemokraterna ingen del i den kritik som riktats mot Mona. Att hennes tid som partiledare inneburit bråk inom LO, bråk med den rödgröna alliansen, bonusar, massiv kritik från de egna leden och opinionsras verkar heller inte ha ett nyhetsvärde enligt den socialdemokratiska ledningen.

 

Det krävs knappast en partistrateg för att lista ut att Mona hängs ut i media för att hon ständigt medverkar i nya skandaler. Men fortsatt försöker S-ledningen undvika att ta ansvar och fortsätter att skylla på flummiga strukturer och orättvisor. Därmed gör de även hela jämställdhetsrörelsen en stor otjänst.

 

Det finns en sanning i att kvinnor fortfarande inte spelar under samma villkor på den politiska arenan och det finns mycket kvar att göra både politisk och civilt för att stärka kvinnors roll i samhället. Men att hävda att Monas största problem är att hon är kvinna är helt fel, det är snarare hennes minsta problem. Könet får aldrig bli en ursäkt för bristande kompetens. Det går inte dåligt för Mona för att hon är kvinna, det går dåligt för Mona för att hon saknar ledarskap och omdöme. Visst vore det häftigt med en kvinnlig statsminister, däremot är det inte lika häftigt med en dålig kvinnlig statsminister. Därmed är Mona inget alternativ.

 

Rola Brentlin