Det kan vara svårt att ta ton i familjepolitiken och i debatten kring jämställdhet bland skrikande feminister och predikande kristdemokrater. Samtidigt är jag övertygad om att den liberala frånvaron i debatten missgynnat lösningarna som presenteras idag.

 

Å ena sidan har vi Schyman-feminismen som älskar att generalisera, prata om fluffiga strukturer och helst av alla skulle vilja att alla kvinnor sprang runt kortklippta, orakade och skilda. Barnen ska skaffas när vi är runt 40 och då ska de ha organiskt odlade kläder, helst i färgen gult för att inte könsdefinera.

 

På den andra sidan möts vi av predikande kristdemokrater som tror att familjen är lösningen till varje enskilt samhällsproblem. Föreställ er bilden av kvinnor i blommiga klänningar med minst 3 barn var, som de såklart fött naturligt, som är ute i skogen för att plocka löv till eftermiddagens skojiga pysselstund.

 

Bilden är möjligtvis något överdriven men fortfarande väldigt talande för den debatt som förs idag. Viljan att hitta kvinnans perfekta roll i familjen är överhängande och ses som både lösning på jämställdhetsproblemen och som räddning från samhällets moraliska förfall.

 

Men när det kommer till politiska förslag är skillnaderna inte speciellt stora. Kristdemokraterna pratar om vårdnadsbidraget som går ut på att betala föräldrar för att vara hemma med barnen istället för att jobba. Vänstern vill se en kvoterad föräldraförsäkring som ska se till att kvinnor och män är hemma lika lång tid och moderaterna inför pappamånader som ger möjlighet att stanna hemma extra med barnen om man delar lika. Den gemensamma nämnaren för alla förslagen är att man ska stanna hemma med barnen.

 

 

När alla är överens om att kvinnor missgynnas på arbetsmarknaden pågrund av att de tar ett större ansvar för barnen och därmed är frånvarande från sitt arbete är det märkligt att förslagen som kommer tycks vara fokuserade på att möjliggöra ännu längre frånvaro. Blir det bättre av att mannen missgynnas för att han stannar hemma? Eller att båda missgynnas för att de stannat hemma extra länge båda två?

 

 

Från kristdemokratiskt håll pratas det inte mycket om familjepolitik i relation till jämställdhet utan snarare om vikten av valfrihet inom familjen. Även där tycks både problemformuleringen och parollen inte helt stämma överens med verkligheten. Hur kan man kalla något för valfrihet när det enbart är de som vill vara hemma med barnen som får välja?

 

Att förena karriär med familj handlar inte om att bestämma vilken av parterna som ska ge upp sin karriär för familjens skull - det handlar om att just kunna förena sin karriär med familjen. Varför inte då exempelvis erbjuda barnomsorg från 3 istället för 12 månader för de familjer som inte har möjlighet att stanna hemma? Det måste väl tjäna samhället mer att erbjuda barnomsorg till de som arbetar än att betala föräldrar för att enbart vara hemma?

 

Missförstå mig inte, de som vill vara hemma med barn är mer än välkomna att vara det. Det som jag snarare efterfrågar är riktig valfrihet och inte skuldbeläggning för oss som av olika anledningar inte vill vara hemma.