Likt tyska glosor i skolan bör alla beslutsfattare och debattörer nu kunna rabbla problemen bakom ungdomsarbetslösheten i sömnen. Kostnad, rörlighet och regelverk.

 

Kostanden att anställa och krångliga regelverk, som lagen om anställningsskydd, gör arbetsgivarna obenägna att anställa, vilket bromsar skapandet av nya arbetstillfällen. Arbetstagarna i sin tur vågar inte byta jobb tack vare den höga arbetslösheten och den falska tryggheten som LAS inger, vilket skapar en ännu större stelhet på arbetsmarknaden. Till det kommer turordningsreglerna som primerar stämpelklockan framför kompetens och behov. Konsekvensen blir en ond cirkel av arbetsfientliga system som upprätthåller en hög arbetslöshet och framförallt drabbar alla som är nya på arbetsmarknaden.

 

Att lätta upp arbetsmarknaden, göra det billigare att anställa och luckra upp lagen om anställningsskydd är därför nödvändigt för att vända trenden och skapa nya jobb.

 

Svaren från de politiska partierna är olika och det finns en tydlig skillnad mellan blocken.

 

Det röda blocket pratar hellre som sysselsättning än om arbete och vill ersätta dagens jobbgaranti med jobbstart. Deras retorik ger farliga minnesbilder av den föregående regeringens sysselsättningspolitik för unga som mest gick ut på konstiga arbetsuppgifter inom offentlig sektor som aldrig ledde till riktiga jobb, men till en gigantisk arbetslöshet. Vidare vill de göra dyrare att anställa unga genom att höja arbetsgivaravgiften och pratar även varmt om att äldre ska jobba över pensionsålder. Med den bakgrundsinformation som finns kan man enkelt konstatera att den röda sysselsättningspolitiken snarare kommer att öka arbetslösheten än att minska den.

 

Alliansregeringen har till skillnad från det röda blocket förstått vad det är som behövs göras för att skapa incitament för nya jobb. De har sedan de tillträdde 2006 sänkt skatterna och luckrat upp viss lagstiftning för att göra det lättare och billigare att anställa. Reformerna visar att de är mycket väl medvetna om det bakomliggande problemet, ändå vill de inte gå hela vägen och luckra upp lagen om anställningsskydd och verkligen komma itu med det stora utanförskapet.

 

Ursäkten att allianseregeringen lovat väljarna att inte röra LAS är feg men godtagbar. Då gäller det att till nästa års valrörelse ge väljarna nya besked angående anställningsskyddet. Det är där oroväckande svar ges från alliansen.

 

 

Allt fler borgerliga företrädare talar om att vilja bevara en viss trygghet och därmed vilja ha kvar anställningsskyddet. Frågan är vilken trygghet det är att inte ha ett arbete och vilket hopp det inger att veta att man troligtvis inte kommer få ett till följd av den stigande arbetslösheten.

 

Skyddsnät och lagstiftning måste alltid vägas mot vilken inverkan det har på arbetsmarknaden. Lagen som hämmar skapandet av nya arbetstillfällen och håller folk i utanförskap bör snarare ses som en taggtråd än ett skyddsnät.

 

Rola Brentlin