Sverige är känt för sin ordningsamhet, struktur och transparens i EU och världen. En lång tradition av demokrati, politisk öppenhet och diplomati gjorde att förväntningarna på det svenska ordförandeskapet var och är stora. Inte minst med tanke på de ordförandeskap som nyligen passerat. Frankrike höjde visserligen EU:s röst i världen och tog ledningen i många svåra konflikter, tyvärr lyckades de inte förhandla fram speciellt många avtal mellan medlemsländerna. Ordförandeskapet efter som hölls av Tjeckien var en byråkratisk katastrof där strukturen och ledarskapet lyste med sin frånvaro ordförandeskapet igenom.

 

De mål som upprättades i ett gemensamt 18-månaders program mellan Sverige, Tjeckien och Frankrike ligger nu på Sveriges ansvar att lösa. Till detta kommer finanskrisen, en avgående kommission, ett Lissabonfördrag som inte är ratificerat och ett gigantiskt globalt miljöavtal som ska tecknas i Köpenhamn. Sverige har en del utmaningar och frågor att hantera under det pågående ordförandeskapet.

 

Samtidigt som utmaningarna är många är möjligheterna destå fler. Att vara det land som sätter agendan i en tid då många svåra och viktiga frågor ska antas ger ett inflytande och möjlighet att påverka som vi troligtvis aldrig kunnat förut.

 

Hittills har Fredrik Reinfeldt skött ordförandeskapet exemplariskt. Strukturen är genomgående och en känsla av kontroll förmedlas av alliansregeringen. Alla ministrar är aktiva på sitt sätt och ett stort engagemang för frågorna visar att regeringen förstått vikten av ordförandeskapet och att de vill förvalta det väl. I dagsläget har Sverige alla möjligheter att genomföra ett mycket bra ordförandeskap men för det kommer det krävas enighet, ledarskap och ansvar.

 

Tyvärr finns de som inte verkar vara lika intresserade av ett väl genomfört ordförandeskap. Trots en efterfrågad borgfred från Reinfeldts sida och en vilja att samarbeta för att genomföra ett bra ordförandeskap vill oppositionen mest fortsätta den vanliga politiska pajkastningen. Även om Sahlin till en början verkade vilja undvika onödiga politiska strider under ordförandeskapet så har Socialdemokraternas nyvalda europaparlamentariker Marita Ulvskog en annan agenda. Istället för ledarskap och inflytande verkar Ulvskog mest vara intresserad av att kritisera, komma med orimliga förslag och föra en diskussion om svensk inrikespolitik.

 

Kanske har Ulvskog efter många år som partisekreterare svårt att lämna inrikespolitiken, kanske är hon ointresserad av EU-frågor - vilket det än må vara visar hon en småsinthet som inte är speciellt klädsam.

 

För första gången har vi en möjlighet att göra världen lite bättre och lite friare - förstör inte det.

 

Rola Brentlin