En bekant till mig berättade att han var vänster när han var ung och att han var glad för detta då det kändes bra att ha varit idealist. Lite som uttrycket "när man är ung röstar man rött med hjärtat, när man blir äldre röstar man blått med hjärnan"

 

Detta är nog ingen ovanlig syn men en syn värd att ifrågasätta. Vad är det som gör att vänstern ofta uppfattas som mer sympatiska, humana och älskvärda än högern?

 

Det är något med vårt samhälle som gör att det är mer intressant att lyssna till visionerna än att se den verkliga effekten av olika insatser. Det kanske i och för sig är mer visionärt och engagerande att lyssna på Gudrun Schyman än på Anders Borg - men troligtvis gör Borgs graf mer för samhällsnyttan än Schymans förslag om att göra om herrgårman till frugårman.

 

Dock är utgångsläget för min frustration inte vad vänstern säger utan snarare avsaknaden av insikt för vad de faktiskt har gjort. Man behöver inte gräva länge för att hitta all misär som vänsterideologer har åstadkommit genom historien. Sovjetunionen grundades och förvaltades av marxister. Så gör även dagens Kina, Kuba och Venezuela. Vitryssland, som är Europas sista diktatur, sätter sin tro till socialismen och även världens mest stängda land, Nordkorea, har hämtat sin inspiration där. Även om det i text kan verka högst orimligt finns i dag en romantisering för några av de nämnda regimerna, framförallt Kuba är ett sådant exempel.

 

Låt oss då ta en närmare titt på vilket socialistiskt paradis Kuba är i verkligheten.

 

Enligt Kubas författning ska staten styra ekonomin och fördela resurserna. Det står även att Kubas kommunistparti är statens högsta ledande kraft och målet är att nå ett kommunistiskt samhälle. Konsekvensen av detta är att Kuba i dag är ett av världens fattigaste länder där 11 procent av befolkningen lider av undernäring.
Yttrandefrihet, äganderätt och andra grundläggande rättigheter är såklart avskaffade.

 

I Sverige är Svensk-Kubanska föreningen Kubas största försvarare, dess ordförande förnekar även att Sovjet med dess miljarder offer varit en diktatur. Vänsterledaren Lars Ohly var medlem i organisationen i många år och lämnade först då han blev kritiserad i media. Dock är det tydligt var hans sympatier finns, hans kollega i partistyrelsen, Eva Björklund, är fortfarande medlem precis som många andra vänsterpartister.

 

Det finns många exempel att ge och mycket att kritisera. Retoriken att det är en slump att alla länder som testat att införa kommunism eller socialism slutat i fattigdom, misär och blodbad måste upphöra. Det är ingen slump. En ideologi som strävar efter fullkomlig statlig kotroll och ägande kommer per automatik utradera all innovation och tillväxt. Det är så ekonomi fungerar - jag tar mig friheten att använda både ekonomiska teorier och hela världshistorien som bevis. Det går heller inte att uppnå totalt statligt ägande utan att utradera äganderätten och ta ifrån människor deras tillgångar. Ska man verkligen genomföra det - då finns heller inte utrymme för andra partier eller kritiker. Riktig socialism och kommunism är just den som utspelat sig i verkligheten.

 

Men trots alla bevis, alla exempel och allt lidande är det fortfarande mer humant att gilla Kuba än att vara med i Rotary. Sjuk värld - inte konstigt att den fortfarande är ganska röd.