När VT träffar Roland Andersson på Vitudden har han bara varit hemma i Västervik ett par dagar. Ändå är han redan tillbaka på båten för att reparera lite smågrejer som tagit stryk under den långa segelturen.
Båten som har korsat Atlanten är en långkölad Laurin på 38 fot. Roland hade delvis sällskap på resan över till Karibien, men hela vägen hem seglade han ensam.
- Under hemresan spenderade jag 23 dygn ensam på Atlanten. Det var påfrestande, särskilt med tanke på att man inte kan sova mer än 20 minuter i taget, säger Roland och påpekar att det är lite svårt att lägga ankar när mans seglar på ett hav som är 4000 meter djupt på vissa ställen.

Den långa turen har ändå gått relativt smärtfritt. Roland menar att skadorna på båten har varit marginell.
- Jag rev bara ett segel, men det hör till. Det var värre när en genomföring gick sönder mitt ute på Atlanten och vatten började läcka in.

Lyckligtvis var han inte ensam på båten just då utan kunde ta hjälp av två medseglare för att med gemensam kraft och träpluggar få bukt med läckan.
Hur känns det att vara mitt ute på Atlanten, utan land i sikte, och upptäcka att vatten kommer in i båten?
- Tja, det var ju tur att jag upptäckte det tidigt?, säger Roland.
- Man är ju förberedd på att sådant kan hända när man ger sig ut.

Var du rädd någon gång under resan?
- Nej, aldrig. Lite jobbigt kan det vara men rädd kände jag mig inte. Jag har en säker båt.

Hur känns det att spendera 23 dygn med sig själv på öppet hav, utan att få någon riktig sömn? Är du en stabil människa?
- Jag tror inte man ger sig ut på en sådan här resa om man inte känner sig stabil. Då kommer man nog inte längre än till Tyskland.
- Tiden går dessutom fort. Det finns alltid något att göra, man kan fixa med båten eller laga mat. Jag har läst en massa också, närmare 150 böcker.

Roland berättar att resan till Karibien har varit något som han har funderat på sedan han var i 20-årsåldern. Han förklarar att resan blev kraftigt uppskjuten i och med att ?livet kom emellan? med allt som har med familj, hus och arbete att göra. Men när Roland separerade för ett par år sedan blossade visionen om de karibiska öarna upp igen.
Under samtalet plockat han då och då upp en loggbok där han fört anteckningar under resans gång.
- Jag har skrivit om allt som har hänt, säger han.
- Det är svårt att hålla ordning på alla öar man kommer till så jag har skrivit ner namnen. Och så står det lite om väder och vind.

En favoritplats som Roland minns utan loggbokens stöd är snorklingparadiset Tobago Kays.
- Där bara måste man stanna ett par veckor. Att snorkla där var som att sticka ner huvudet i ett akvarium fullt av fiskar, säger han.
Han har annars inget speciellt ögonblick som han tycker har varit mer extraordinärt än något annat.
- Det har varit väldigt trevligt 99 procent av tiden. Sedan är det väl klart att man längtar hem någon gång ibland.

Under resans gång har Roland träffat många nya människor. De flesta som har hamnat i adressboken är norrmän.
Nästa långa seglats bär troligen av till de nyfunna vännerna på norska kusten, även om Roland själv inte vill kalla det för en lång tur.
- Långt? Ej norska kusten är en baggis, säger han och slår ihop loggboken för den här gången.

Elin Larsson