Hemma hos Sanna kommer två små vakthundar och möter och talar högljutt om att det är någon främmande på väg. Det är chihuahuorna Coco och Blixten som troget vaktar gården. Och när de lugnat ned sig kommer hönsen fram för att även de kolla av läget.

– Det är åsbohöns och det är en dröm som jag har närt i 40 år, så förra året blev jag genbank och har just nu 17 stycken med kycklingar och allt, säger Sanna.

Hönsen kacklar glatt runt bordet där vi sitter och lilla Blixten har hoppat upp och krafsar enträget på Sanna för att bli klappad. Och när Sanna visar runt i trädgården följer både hundar och höns med på rundturen.

Artikelbild

| Hönshuset är Sannas senaste projekt. Hon har renoverat det gamla uthuset som redan fanns på gården, men var väldigt förfallet, och byggt om, snickrat och putsat, så nu strosar de 17 åsbohönsen runt i trädgården.

För 19 år sedan köpte Sanna och hennes dåvarande man Christer huset här, för att ha som lantställe på helgerna och på sommaren. Sanna beskriver hur de drog en passare på en karta med ett avstånd på 30 mil från Stockholm.

– Sedan åkte vi runt och kollade på landskap, naturens karaktär och huspriser. Vi har alltid varit båtfolk och seglare, så att det var nära till havet var också viktigt för oss.

Valet föll till slut på Västervik, trots att varken Sanna eller Christer från början har någon anknytning till bygden.

– Förutom att jag var gift med en man från Hasselö tidigare, skrattar Sanna.

Artikelbild

| Ett nyväckt intresse är biodling och Sanna är redan engagerad i Västerviks biodlarförening.

Tillsammans med Nicke, som han kallades har hon dottern Moa och sedan tidigare dottern Maja.

– Hennes pappa var engelsman och jag var bara 20 när jag fick henne.

Artikelbild

| Sanna visar en av sina skulpturer, den här föreställer dottern Moa. "Jag har fortfarande hinkar kvar här med lera, om jag skulle få lust att skulptera igen."

Då hade Sanna kommit tillbaka till Sverige efter att ha bott i London i några år, levt med gatumusikanter och jobbat som au pair, något som inte var helt vanligt på den tiden.

– Men så tyckte jag att det var dags att åka hem och göra något med mitt liv.

Artikelbild

| Huset och trädgården är Sannas paradis och hundarna Coco och Blixten vaktar och larmar om det kommer någon.

När Sanna gick i pension för fem år sedan bestämde hon sig för att flytta ner på heltid. Hon hade redan innan dess blivit änka, så det var bara hon och hunden Primo, en lagotto romagnolo, som bosatte sig i huset.

– Det var underbart! Jag hade jobbat i lampaffär i centrala Stockholm i 25 år och behövde lugn och ro. Och för Primo var det här livet! Här kunde han vara i skogen och det är bara någon kilometer ner till sjön. Men efter ett tag började jag tänka, här går jag i en bit av paradiset med min hund, men sedan då? Var händer sedan?

Artikelbild

| Sanna Dellhammar gick från konstnärsliv till att sälja lampor och sedan från storstadsliv i Stockholm till stilla gårdsliv på landet.

Så träffade hon Patrik Waernbaum, som tog sin hund Blixten och flyttade från Malmö och in hos Sanna. Sedan dess har Sanna förlorat kamraten Primo, men vunnit lilla Coco, som är en omplaceringshund.

Ett stort intresse är också biodling. Det är nu andra sommaren med egna bin och just nu kämpar Sanna och Patrik för att få de bin som överlevt den torra sommaren att även klara sig i vinter. Sommaren har gått hårt åt bina och någon honung får inte Sanna och Patrik i år. Den behöver bina själva.

Sanna har även engagerat sig i Västerviks biodlarförening och sitter nu med som ledamot i styrelsen.

– Det var inte meningen, men det var någon som tycke att, ska inte du vara med och nominerade mig. Jag kan ju inte särskilt mycket om bin egentligen, jag är ju ny på det här. Men jag tycker saker, det kanske är därför, skrattar hon.

Sanna berättar att hon har svårt för auktoriteter, åtminstone självutnämnda sådana.

– Men jag har stor respekt för kunskap.

Svårigheten med auktoriteter var en av de främsta orsakerna till att hon lämnade konstnärsvärlden för att bli lampförsäljare för alla dessa år sedan. Sanna är nämligen skulptör, utbildad på Konstfack, och var på väg att göra sig ett namn.

– Men det blev så kravfyllt och prestationsinriktat. Jag klarade inte av mentaliteten. För de konstnärer som skapar på hobbynivå är det ren förnöjelse och glädje.

Tillsammans med några andra konstnärer hyrde hon lokaler där hon hade sin keramikstudio och höll kurser, men lusten att skapa avtog.

Hon började jobba halvtid för Sveriges allmänna konstförening och tanken var att hon skulle ägna resten av tiden åt konsten.

Så blev det inte. Däremot köpte hon ofta gamla lampor och fixade i ordning. Dessa behövde hon delar till, och hon blev stamkund i en elaffär i närheten.

– Till slut hittade jag bättre i deras förråd än de själva och de frågade om jag inte ville börja jobba där. Så jag tänkte att jag jobbar ju bara halvtid, så då kan jag jobba halvtid här. Men efter ett tag blev det för besvärligt så jag sa upp mig på konstföreningen och började jobba där på heltid.

För Sanna var det en lättnad att lämna konstvärlden, men hon tror att hennes mamma, även hon konstnär med skulptur som specialitet, blev besviken.

– Det var hon, och hennes väninna Anita Brusewitz-Hansson, som hade inspirerat mig. Anita var som en mentor för mig och betydde väldigt mycket.

Men det hjälptes inte. Dessutom trivdes hon bra med butiksjobbet. Senare bytte hon arbetsplats till en mer specialiserad lampaffär.

– Här var det mycket gamla kristallkronor och renoverade lampor. Det var jätteroligt och jag hade fantastiska kunder, många var stamkunder.

Och även om hon har lagt konstnärskarriären på hyllan sedan många år tillbaka har Sanna alltid skapat, på något sätt. Hon renoverar och bygger på huset, hon har byggt grindarna och nu senast renoverat en huslänga på tomten för att den skulle kunna bli hönshus. Patrik beskriver hur hon jobbade för att få till just de rätta bågarna på träet som skulle ge grinden det rätta utseendet.

– Det är så typiskt Sanna, säger han och skrattar.

Nu är Sanna i full gång med att planera och projektera för en utbyggnad av huset, med en ny hall och en förbränningstoalett. Hon har nämligen bara utedass!

– Det är så att jag ska kunna bo kvar här när jag blir riktigt gammal. Och så klagar barnen och barnbarnen på det när de är på besök.

Själva 70-årsdagen på tisdag firas i Florens i Italien.

– Det är en väninna som bjuder på resan. Hon frågade om jag hade en dröm om något jag ville göra innan jag dör och jag har varit i Italien, men aldrig i Florens. Det ska bli så roligt att få se all grejor som man bara ser i böcker, säger Sanna och syftar på alla museer hon tänkt kolla in under besöket.

– Och så har jag sett ut en trädgård också. Jag hoppas att vi hinner med den...