I familjen Hedenbergs lägenhet har travar med reklamutskick inte längre problemstatus. Det är konstnärsmaterial.

Men det började som ett irritationsmoment, med hög igenkänningsfaktor.

– För tre-fyra år sedan hann vi inte riktigt ta hand om högarna, som bara hopade sig. Det var då jag kom på att man kanske kunde göra något kul av pappret istället.

Artikelbild

| Tidningar och reklam blir skulpturer istället för att hamna i pappersinsamlingen. "Vilande groda" är mångas favorit.

Hon börjar med att skissa. Böjer till en stomme av kraftig ståltråd, som hon borrar fast i en träplatta, börjar rulla papper och kartong för att forma kroppen, limmar lager för lager och självklart sparar hon det vackraste för ytskiktet.

Som amaryllisutskicket hon använt på en av figurerna som blivit alldeles särskilt populär både hos personal och besökare under höstens utställning på Vimmerby bibliotek – den vilande grodan.

Det går åt mycket tidningspapper och reklam för den skapande verkstad hon dragit igång och ibland begränsar hon papperssparandet till fina bilder. Inte kan hon spara allt, det skulle bli svårhanterligt.

– Det viktigaste är att pappret inte är för glansigt, det blir inte bra.

Artikelbild

| "Kartong är jättebra till öron", säger Maria. Den franska bulldogen har fått precis rätt karakatär.

Maria Corazon Hedenberg har nära till skratt och när hon visar det som skulle bli en sittande katt får skrattmusklerna jobba lite extra.

– Jag visste precis hur jag ville ha den, men jag misslyckades. Nu får det bli en kyckling. Det är det som är så roligt och spännande när jag håller på med det här, jag vet inte alltid hur det ska bli, det kommer under tiden.

Artikelbild

| Första tavlan från bild- och formkursen på Vimmerby Folkhögskola.

Nej, inte blir det alltid som man tänkt sig. Det kan bli bättre. Man kan hitta kärleken fast man inte trodde det. En son kan man få, fast man trott att det var för sent. För Maria Corazon blev livet annorlunda på alla plan kring millennieskiftet, när hon hamnade i Sverige.

Hon är född i Manila, en brusande, myllrande stad med omkring 1,8 miljoner invånare. Men hon har också bott i mer lantliga provinser, med fruktodling, hästar och kor runt knuten.

Artikelbild

| En annan form av papperskonst. Maria Hedenberg bygger figurer med vikta papperslappar.

– Och lite kyligare klimat, mycket av det påminde om Småland.

Småland visste hon dock inte så mycket om när hon var skomakare och jobbade extra med försäljning av kosmetika och plast i Filippinerna. Men 1999 tillbringade hon fem månader hos sin syster, som gift sig med en svensk man och flyttat till Stockholm. Via bekantas bekanta träffade även Maria en vinstlott, sin blivande man från Vimmerby.

Artikelbild

| Pappershäst.

– Det sa verkligen bara ”klick”. Det hade jag aldrig förväntat mig.

Paret gifte sig i Filippinerna i januari 2000 och den 16 januari flyttade hon till Vimmerby.

Artikelbild

| Trässniderier ligger också Maria Corazon Hedenberg varmt om hjärtat.

– Och inte hade jag trott att jag skulle bli mamma heller, jag var ju ändå 38 år när jag flyttade hit och gifte mig. Jag accepterade tanken på att jag nog inte skulle få några barn, men så kom där ändå en son, som ett litet mirakel.

Även om ”halva kroppen är i Filippinerna och halva i Sverige” känner hon sig alltmer hemma i Sverige.

Artikelbild

| "Lokalvårdare".

– Jag trivs med naturen och lugnet. När jag var i Filippinerna sist blev jag nästan förvånad över att jag hade så svårt att klara värmen och att jag blev yr av allt folk.

Den kreativa ådran har blommat ut i Sverige. Det var på onsdagstimmarna i bild och form på Vimmerby Folkhögskola hon målade för första gången.

Artikelbild

| Fågel med karaktär.

– När jag var liten var jag systern som inte kunde rita. Men konstläraren på Folkhögskolan sa något annat, han kallade mig konstnär och jag blev inspirerad. Jag fortsatte med kursen bild och form och vågade använda fantasin, ”det tredje ögat”.

Det nyväckta intresset för pappersskulpturer har tagit vägen via träskulpturer. Skapandet ger avkoppling och det går åt, ibland.

– Jag städar på flera ställen och jobbar extra som undersköterska. Semestern använder jag också för att jobba, då städar jag i ALV. Men från november ska jag få heltid och det blir inte lika splittrat. Men hur trött jag än kan vara när jag kommer hem på kvällen känner jag att det rinner av mig när jag sätter mig med mina figurer. Det funkar som terapi.

Att det inte alltid blir som man tänkt får ses som en bonus.