Det hävdas i en ny studie som publiceras i Scientific Reports.

De två lejonhannarna blev världsberömda sedan de tillfälligt stoppat bygget av den nya järnvägen från Mombasa till Uganda 1898. De attackerade järnvägsarbetarna i deras läger, bröt sig in i tälten, och släpade ut sina olyckliga offer i bushen.

Efter nio månaders skräckvälde sköts de två djuren av den brittiske officeren John Patterson. Hur många människor som dödades har aldrig blivit klarlagt. Uppskattningarna varierar från 35 till 135, men oavsett antalet bör en stor del av deras diet ha utgjorts av människor under den korta period de var verksamma.

Tänder gav svaret

Varför de fick smak för människokött har det spekulerats om länge. Det är känt att boskapspest dödade stora mängder vilda idisslare under 1890-talet, och gjorde lejonens naturliga bytesdjur sällsynta, men att detta skulle vara hela förklaringen har inte verkat troligt.

I den nya studien har forskarna granskat de två hannarnas tänder (deras skelett finns på Field Museum i Chicago i USA), och jämfört dem med tänderna från en annan människoätare som sköts i Zambia 1991, samt tänderna från ett stort antal lejon som levt på mer naturliga bytesdjur - bufflar, zebror, antiloper - och från fem lejon som framlevt sina liv på zoo.

Varbölder och käkskador

De tittade också på tänderna hos geparder, som nästan bara äter rent kött, och hyenor, som krossar och äter mycket ben.

Analysen visar att människoätarna sannolikt bara åt mjukdelarna på sina byten. En närmare granskning visade att de människoätande lejonen led av olika tand- och käkskador. Den ena hannen från Tsavo hade en smärtsam varböld i roten hos en av hörntänderna. Det bör ha varit omöjligt, eller svårt, för dem att knäcka ben, eller döda bufflar eller zebror med sådana skador.

Sannolikt var det därför som de slog sig på människojakt. Vi är helt enkelt svagare och mer lättdödade än andra stora djur.