Naturlig, lågmäld och tonsäker

Först skapade Gud världens bästa Monica Zetterlund. Därefter följde alla otaliga tjejer som har liknats vid Originalet - en Rigmor Gustafsson här, en Viktoria Tolstoj eller Lina Nyberg där. Fina sångerskor allihopa, utan att någonsin vara i närheten av den blonda negressen från Värmland. Inte i min värld, i alla fall.

 

Men Nina Ramsby är på god väg. I hennes röst finns en naturlig, totalt avslappnad klang, lågmäld men ypperligt tonsäker, en vemodigt blå ton som aldrig övergår i duktiga, opersonliga stilövningar.

 

Kanske är det för att hon sjunger på svenska; poetiska vardagsbetraktelser kring kärleken, tankar som flyger iväg, vidare bort, rakt in i solens ljus.

 

 

Pianisten Ludvig Berghe och hans medmusikanter är lyhörda som få och följer Ramsbys lyriska fraser, broderar dem, placerar dem i exakt rätt sammanhang - vare sig det gäller modala jazzvalser, lekfulla sambarytmer, bluesteman eller folkvisa.

 

Inte sällan tänker jag på Bill Evans 60-talstrio och skivan "Waltz for Debbie", Monica Z:s största ögonblick. En orättvis jämförelse men Nina Ramsby och Ludvig Berghe är och tassar där.

 

Årets svenska jazzalbum, i skarp konkurrens från EST:s testamente.

 

  Share on facebook Share on Goggle+
  • Lokalt
  • TT
  • Mest lästa

Nyheter

  • Lokalt
  • TT
  • Mest lästa