Cherie växte upp i en konstnärlig familj i Hjulsbro, på landet utanför Linköping.

– Min morfar var dekorationsmålare och min morbror jobbade på reklambyrå och ritade bland annat omslagen till tidningen Dennis. Min mamma var sömnadslärare och också väldigt konstnärlig, fast med textil då, berättar Cherie.

Men trots att Cherie älskade att rita och måla så blev det inte konsten hon satsade på när det var dags att välja yrke. I stället satsade hon på en utbildning inom vården och blev undersköterska. Och hon älskade jobbet, men inte arbetssituationen.

Artikelbild

| Cherie är uppväxt i Hjulsbro utanför Linköping, men sedan 1994 är Aleglo hennes hem.

– Alla besparingar och neddragningar gjorde att man jobbade under en sådan press att jag tröttnade på det. Man blir utbränd. Det var ett roligt jobb, men jag saknar det inte.

Sitt slumrande konstintresse återuppväckte hon genom en konstkurs på Gamleby folkhögskola. Den hette kreativ kraft och här fick hon prova på hantverk som textiltryck, vävning, silversmide och keramik.

– Jag hade drömt om att dreja så länge! Jag har alltid drejat här uppe, säger Cherie och pekar på sitt huvud.

– Jag älskar materialet. Det är fascinerande att se hur lerklumpen formas. Och lera är så stort, du kan göra så mycket med det.

Artikelbild

| På gården odlar Cherie potatos och de här små potatisspökena har hon gjort för att hålla reda på vilken sort hon satt var.

Arbetet med lera gav mersmak och hon sökte sig till en ettårig estetlinje med inriktning keramik och bild. En praktik hos en keramiker gjorde också sitt till.

– Till slut var det min sambo Roger som sa: ”Varför satsar du inte på det här?”

Artikelbild

| I ateljen har hon en kreativ röra och här kommer hundarna gärna och hälsar på när hon jobbar.

Cherie startade eget som konstnär och det är så hon har försörjt sig sedan dess. Eller försörjt sig och försörjt sig...

– Det är tack vara Roger jag kan göra det här. Visst går det bra för mig, men jag skulle inte kunna leva på det och jag inte hade honom. Han har en byggfirma tillsammans med sin bror.

Artikelbild

| En favoritteknik är raku, en japansk keramisk tillverkningsmetod som används inom teceremonin. Den ger ett väldigt speciellt, krackelerat utseende åt kermiken.

Paret är sedan många år tillbaka bosatt i Aleglo utanför Loftahammar. Här bor de och här har Cherie sin ateljé och Roger sin byggfirma. Gården drevs tidigare som lantbruk, så här finns gott om plats för båda verksamheterna.

Men varken Cherie eller Roger kommer från trakten från början. Roger är från Nyköping och Cherie berättar att de båda träffades i Linköping, där de då bodde. Rogers bror tog vid den här tiden över Ica-affären i Loftahammar och Roger var ofta här nere för att hjälpa till. Så flyttade brödernas föräldrar också ner och Cherie och Roger började tillbringa allt mer tid i trakten. De började med att hyra ett hus i Källvik och 1994 fick de erbjudande om att köpa gården i Aleglo.

Artikelbild

| Men hundarna Juni och Nova som sällskap jobbar Cheri i sin ateljé.

Egentligen hade de tittat på ett annat ställe, men kände med en gång när de kom hit att här ville de bo.

När Cherie började arbeta som konstnär hade hon ateljé och butik inne i Loftahammar, och hon har även sedan starten varit delägare i Väster om Viken, inne i Västervik, där hon också säljer sina alster. Men hon kom fram till att kombinationen butik och ateljé blev för mycket.

– Det gick inte att jobba kreativt där, jag blev bara trött. Då bestämde jag mig, jag ville ha ateljén hemma, så vi gjorde i ordning ett uthus. Det är kallt på vintern, jag eldar med ved och det blir sotigt och stökigt, men så skönt det är. Här känner jag kreativitet och jag kan gå helt in i mig själv.

En annan fördel är att hundarna kan vara med. De två rhodesian ridgeback-tjejerna Juni och Nova möter alla besökare på gården med larmande skall och glada viftande svansar. På dagarna, när Cherie arbetar, håller de sig gärna i närheten. Men inte lika nära som deras föregångare Norton, även han en ridgeback.

– Han brukade komma in när jag satt vid drejskivan och köra in huvudet under min arm så att han blev alldeles lerig om nosen, skrattar Cherie.

– Eller så la han sig bakom mig för att sova.

Norton inspirerade Cherie till att engagera sig i brukshundsklubben och hon har under många år hållit i kurser och fördjupat sig i hundars psykologi och hundkommunikation.

– Han var en klok hund och lärde oss så mycket. Det har gett en helt ny dimension i livet.