På torsdagskvällen var han inbjuden till en medlemsträff på Psykiatriska museet i Västervik, där 30–40 medlemmar i stödföreningen hade samlats för att höra honom kåsera över hur det var att vara "Sanktabarn" på 1950-talet.

Sankta Gertruds sjukhus var en mycket stor arbetsplats under förra seklet. Många i Västervik har jobbat där, under en kortare eller längre period i sitt liv.

Ola Ohlsson var sju år när han kom till Västervik, där hans pappa Assar Ohlsson hade fått jobb som överläkare på mentalsjukhuset. Det var 1951.

Artikelbild

| Många ville höra Ola Ohlsson berätta om sin uppväxt i Västervik.

– Att vara Sanktabarn var speciellt. Det var en skyddad värld, kan man säga. Det fanns mycket roligt att göra. Vi metade från stora bryggan och simmade mellan badudden och badhuset, minns Ola.

Många av hans åhörare var själva Sanktabarn. En del hade också jobbat på sjukhuset och nickade igenkännande när personal och patienter kom på tal.

Överläkaren hade ständig jour, dygnet runt, året om, och skulle därför bo på området. Så småningom valde Ola att gå i sin fars fotspår och läsa till läkare, men inte inom psykiatrin, utan internmedicin och kardiologi. Flera gånger återkom han till den nytta som han haft av sin uppväxt på Sankta: han blev duktig på att prata med och förstå sig på även ganska märkliga människor.

I boken "Personligt öster om leden", utgiven av Österlenakademien 2017, finns ett kapitel där han berättar om sin uppväxt i Västervik.