En snöig dag i början av mars. Jag står framför ett Rotarysällskap i Västervik och håller ett föredrag om den moderna journalistiken och dess metoder. Innan jag går upp framför publiken talar jag med en finklädd herre. Han är lagom uppretad över innehållet i tidningen. Han är trött på den hårda tonen och när han säger det nickar hans bordskamrater medgivande. Han påstår att det inte är någon skillnad på ledartexter och redaktionella texter i tidningen. Det är en ganska besvärande kritik som jag har svårt att släppa.

Jag inleder därför föredraget med att berätta om herrens synpunkter. Är det någon som vet skillnaden mellan ledarsidan och redaktionellt innehåll? frågar jag publiken. Flera av dem skakar på huvudet.

Det här är intressant. Och förvånande. Ledartexter i tidningen är politiska och ska prägla ett debattklimat ur ett brett perspektiv. De får gärna vara hårda och vassa, så länge de är korrekta och håller sig inom ramen för våra pressetiska riktlinjer. De ska också leva sitt eget liv och inte prägla den övriga nyhetsorganisationens bedömningar och beslut.

Det sistnämnda är viktigt. Ledarskribenter får, och ska, uttrycka sina åsikter. Reportrar i den övriga organisationen ska det inte.

Självklart har reportrar åsikter om både det ena och det andra, men det ska inte prägla deras arbete så att det syns för mottagaren. Det är journalister skolade i. Vad en enskild reporter tycker om ett visst ärende rent sakligt är inte intressant över huvud taget och våra diskussioner på redaktionen kretsar sällan kring det. Diskussionerna kretsar kring huruvida det är intressant för allmänheten eller inte.

”Ledarsidan är ju borgerlig, moderat oberoende som ni kallar den, det borde väl gå som en tråd genom hela tidningen då”, fortsätter herren framför mig.

Nej, så är det alltså inte. Jag har ingen aning om vilka politiska partier redaktionens journalister röstar på eller vad de har för personliga åsikter om byggtvister, arbetslöshet, Slottsholmen, VIK, eller nåt annat som vi bevakar. Däremot så vet jag att de brinner för att rapportera om vad som sker i Västerviks kommun och att de brinner för att göra det utan att ta ställning. Det är något vi slår vakt om in i det sista. Vi berättar vad som sker och hur det har skett och vad som kommer att ske härnäst. Sedan lämnar vi tyckandet åt andra. Det råder ingen brist på tyckare i den här världen, och det är inget konstigt eller fel med det. Men på redaktionen ska vi alltså vara konsekvensneutrala. Enkelt uttryckt: om vi gör bedömningen att något är av allmänintresse så rapporterar vi om det, oavsett konsekvenserna, så länge vi inte äventyrar rikets säkerhet, förtalar någon eller bryter mot de pressetiska reglerna. Är ni mer nyfikna på det här? Är ni rent av förbannade på oss? Hör av er så tar vi ett snack i så fall!