Inge föddes i Drängsered, Halland, en septemberdag för 85 år sedan. Hans väg från Halland hade snirklat sig fram genom Sverige på många krokiga vägar. Från uppväxten i Torup via Borås till Ingesund, sedan till Sundsvall, Nybro, Öland och slutligen Västervik.

En resa med många an­halter och många möten – alltid med silverflöjten som följeslagare.

Fadern gick bort tidigt och modern försörjde sedan sin lilla familj, Inge och hans syster Ingegerd, genom arbete på en kartongfabrik i Torup. Där fick Inge också sitt första arbete som fjortonåring.

Artikelbild

| Följeslagare. Inge Jonsson spelar på sin silverflöjt en sommarkväll vid Verkebäcksviken.

– Men det var hemskt trist att bunta kartonger. Jag bara längtade därifrån! mindes Inge i en intervju inför sin 80-årsdag, 2011.

Så en dag upptäckte Inge en annons i tidningen, där det stod att en elevplats vid militärmusiken på I16 i Halmstad var ledig. Han for dit. Musikdirektören testade Inges musikalitet och han blev, till sin egen förvåning och stora glädje, antagen som elev.

Hallands-Posten uppmärksammade då Inge som den yngste av musikkårens elever och att han redan som 14-åring bestämt sig för att bli regementsmusiker.

Efter ett första år i musikkårens skola fick eleverna välja instrument.

Artikelbild

| Inge Jonsson spelar på sin silverflöjt en sommarkväll vid Verkebäcksviken.

– Och den vänligaste av alla lärarna undervisade i flöjt, så därför blev det mitt val, berättade Inge.

Som flöjtist fick Inge sedan en tjänst som militärmusiker i Borås på I15 och arbetade för dem i åtta år. Dessutom spelade han i Göteborgssymfonikerna, vilket innebar framträdanden både på Liseberg och på Trädgår’n i Göteborg.

Efter åren i Borås beslöt sig Inge dock för att sluta som militärmusiker och sökte sig till Ingesunds musikhög­skola. Där undervisade bland andra Thor Mann i konsten att dirigera en orkester. Med sin musiklärarutbildning fick Inge en tjänst i Sund­svall och senare arbete i Nybro. Där mötte han sin blivande hustru Inga-Lill.

En dag återsåg Inge en gammal god vän, en klarinettist. Denne spelade i Riks-teaterns uppsättning av My fair lady och plötsligt var även Inge engagerad i den orkestern. Så i många år for han land och rike runt och spelade i olika föreställningar. När Hjördis Schymberg sjöng Puccinis opera Madame Butterfly satt Inge där i orkesterdiket och spelade på sin silverflöjt.

Hustrun Inga-Lill som hade sina rötter på Öland lockade också Inge dit. Där startade Inge en grupp som spelade renässansmusik i Ölands många sommarkyrkor. I den gruppen spelade Inge krumhorn eftersom silverflöjten inte passade så bra in bland gamla instrument som cembalo, zinka och gamba.

Så en dag, i slutet av 1960-talet, ringde musikledaren Ivar Pierrou från Västervik och behövde en flöjtist till en konsert med orkesterföreningen. Det visade sig att här också fanns en ledig musiklärartjänst vid kommunala musikskolan.

Inge sökte tjänsten och fick den! Så hit kom Inge med hustrun Inga-Lill och här har silverflöjten hörts i mer än fyrtio år. Inga-Lill avled 1983, men Inge fortsatte att arbeta, spela och dirigera.

I Västervik har Inge bland annat arbetat med kören Tjuststämmorna och med Cavatinakören i Ankarsrum. Och så förstås med den stora uppsättningen av Carmen…

– Det tog mig två år av förberedelser, när jag jobbade med noterna för orkestern, har Inge berättat.

Uppsättningen blev en stor succé och Carmen spelades för fullsatta hus under en vecka. Som musiklärare, kördirigent och genom att vara en del av Västerviks olika orkestrar, till exempel Trio con Brio och Krona & Klavér, hade Inge genom åren byggt upp ett stort nätverk av vänner – oftast musikaliska och sångbegåvade.

Inge Silverflöjten var genuint intresserad av människor. Han var en god människo­kännare och hade ett särskilt sinne för människors dolda talanger. Inge hade en förmåga att lyfta sina medmänniskor. Han såg möjligheter, inte svårigheter! Han var också mån om att hålla kontakten med gamla spelkompisar och tidigare elever.

I kören Tjuststämmorna­ sjöng en viss Birgitta Norén­ så vackert att hon kom Inge allt närmare. Tillsammans med Birgitta flyttade Inge för många år sedan till Valstad och senare till den vackra villan i Verke-bäck.

Här hade paret en stor grönskande trädgård med fruktträd och en liten damm med fontän. Här spelade Inge dagligen på sin flöjt, Birgitta vårdade blommorna och hunden Bonzo höll dem sällskap. Vi har så många minnen av samtalen vid bordet i deras gästfria hem. Samtalsämnen saknades aldrig.

För alla sina insatser som musiker, dirigent och körledare blev Inge prisad med såväl Västerviks kommuns, Västerviks-Tidningens som Bosslerstiftelsens kultur-pris.

Inge hade inga som helst planer på att dra sig tillbaka från musikens värld och njuta av berömmelse och utmärkelser.

– Att spela – det är mitt liv, sade Inge Silverflöjten.

Och vi, hans vänner, har kunnat njuta av musiken och en varm och bestående vänskap. Vid bröllop, begravningar, barndop och andra livets högtider har vi också hört hans toner. I maj 2008 kom Inges första skiva ut, med rubriken ”Inget liv utan musik”.

Uppföljaren blev julskivan ”Ingen jul utan musik” och så, år 2009, kom ”Ute blåser sommarvind”. Inges flöjtmusik ackompanjerades av Anneli Lockneman på piano. Inspelningarna gjordes bland annat i Gladhammars kyrka, en av de kyrkor där Inge Jonsson var kyrkvärd. Ibland hände det också att Inge predikade, han fick för många år sedan venia av Linköpingsbiskopen Martin Lönnebo.

Genom dessa skivinspelningar kommer Inges rena och klara flöjttoner att leva länge än. Hösten 2011 drabbades han av en stroke och flyttade till Tjustgården. Han kunde då inte längre spela, men sin spirituella humor och varma blick hade han kvar livet ut. Midsommaraftonen 2016 blev Inge och Birgitta man och hustru.

En vårnatt i april 2017 slutade Inge Jonssons livsresa. Silverflöjten tystnade, men minnet av honom och hans musik lever vidare. Våra tankar går till hustrun Birgitta som så länge funnits vid Inges sida och alldeles särskilt under hans sista år. Våra tankar går till systern Ingegerd och till barnen med familjer.